Om brösten och kroppen och vad som skaver.

Publicerad 05.03.2014 kl. 13:28

Såg den här videon till morgonkaffet. Och det är ju inget nytt. Men så sorgligt.

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om kroppen. Eller egentligen. Om tankar. För det är ju där styrkan hos oss sitter, eller hur? I huvudet. Sällan i kroppen. Jag vill skriva om hur ens tankar kring kroppen, utseende, vilja att tillfredställa andras förväntan på hur man ser ut, förändras när kroppen ofrivilligt och oåterkalleligt förändras. 

Men det är svårt. För det är ett brett ämne. Och det spretar åt alla håll. Det spretar mellan förnuftet och viljan att behaga. Galet va? 

När jag fick reda på att jag hade bröstcancer valde jag att få hela bröstet bortopererat. (Jo, jag fick göra valet själv. Och det var helt rätt val, visade det sig i ett senare skede.) Eftersom det skulle gå snabbt, rekommenderades jag att vänta med att göra en rekonstruktion, så att de kunde komma i gång med cellgiftsbehandlingen så snabbt som möjligt. Man ville inte riskera att det skulle bli komplikationer som skulle kunna skjuta upp mina cellgiftsbehandlingar. Det betyder att jag två veckor efter att jag fick min cancerdiagnos, fann mig själv sittandes i en sjukhussäng, rätt så hög på morfin, med en dränageslang och påse från operationssåret, funderandes över min nya kropp. Där i morfindimman tänkte jag rätt så klart, minns jag. När jag kom hem tillbaka till min nya vardag blev det svårare. Innan jag lämnade avdelningen kom det en sjuksköterska med en BH och en protes i tyg och bomull. Mödosamt hjälpte hon mig på med BH:n och försiktigt satte hon in protesen. "Så", sa hon. "Nu ser det bra ut."

Ytterligare några veckor senare besökte jag en butik där man får hämta de bröstproteser som man har rätt till från landstinget samt handla underkläder som fungerar till. Efter att vi provat ut proteser och jag uttryckt att det kändes bra med protesen sa kvinnan som hjälpt mig att "Nu är du mera hel igen". 

De här två meningarna, troligen sagda med stor välvilja och värme, har förföljt mig. "Nu ser det bra ut", "Nu är du mera hel igen".

Det skaver. Det skaver för att meningarna är sagda av personal i "branschen" (Bröstcancerbranschen). Till en människa som snabbt måste finna sig i en situation där kroppen just har förändrats för alltid. Där budskapet i stället borde vara " Det känns tufft just nu, men det kommer kännas lättare." "Brösten/utseendet definerar inte vem du är, varken som kvinna eller människa"  

Redan där i morfindimman på sjukhuset skavde det. Och skaver än. Och jag är ingen radikal bröstprotesmotståndare (tror inte att de finns f.ö). Jag använder alltid min protes, för jag vill använda BH (obekvämt utan), och för att protesen motverkar snedbelastningen som annars lätt blir när man plötsligt är "tyngre på ena sidan", och så sitter ju kläderna som de skall.

Precis efter min bröstoperation minns jag att jag och Daniel tog en promenad och pratade länge om avsaknaden av ett bröst. Om rekonstruktion, utseende och mina rädslor för vad andra skulle tänka och tycka. Jag vet att jag tänkte mycket på för vems skull jag bar protesen, på samma sätt som jag i ett senare skede började tänka på peruken. Jag visste ju att det var en protes, Daniel vet att det är en protes, våra vänner vet att det är en protes, och ingen, varken Daniel eller våra vänner, skulle bry sig om jag gick utan. Så, då måste det ju bli att man bär protesen/peruken för alla andra. För man skall ju se ut på ett visst sätt. Normen ni vet. (Detta var innan jag fick information om, och kände av, snedbelastning. Protesen har ju andra bra funktioner förutom att det ger sken av att man har ett bröst.)

Under min behandling har mitt utseende förändrats helt. Mitt hår försvann, mitt ansikte var kalt och slätt, jag har flera stora ärr, vissa synliga, mitt bröst är borta, jag blev svag och kutryggig, huden grå och massor med andra förändringar. Jag skiljde nu från mängden. Det har stirrats och viskats. Och vissa dagar önskade jag att jag hade haft en peruk (den kom först när alla behandligar var över), och vissa dagar orkade jag inte gå ut. Men med tiden fick jag mera skinn på näsan och mera "skit samma" anda. Och de där orden som de sa om att vara "hel" och "se bra ut" började skava på ett nytt sätt. Mera irriterat och upproriskt.

För under protesen. Så som jag ser ut egentligen. Ser det inte "bra ut"? Är jag inte "hel" för att jag avviker från massan? Nej vet ni. Orsaken till varför de där orden skaver så hårt är för att jag inte tror på det där. Jag tror inte på att utseendet säger något som helst om vem vi egentligen är. Jag känner att jag ser lika "bra ut" med ett bröst. Och jag känner mig lika "hel" med ett bröst som med två. Och hade jag plötsligt haft tre bröst, hade jag tyckt det var onödigt, men det hade inte definierat hur jag tänker kring mitt eget värde och  hur jag mår när jag ser mig i spegeln.

Och det där med kvinlighet. Var sitter den? Vad är det överhuvudtaget? Det får bli ett eget blogginlägg.

 

 

 

 

Kommentarer (11)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver:
Jag tror jag förstår dig och jag tror att denna insikt om vad som konstituerar kvinnligheten vanligtvis kommer till de flesta (kvinnor) som äldre. Gamla kvinnor är ju, liksom fysiskt avvikande/sjuka kvinnor, ofta osynliga/avsexualiserade. Jag har en 4-årig dotter och jag har läst endel av hennes prinsess-sagor med lätt fasa: jösses vad prinsessorna tittar smäktande på läsaren och jösses varför trular de alla med munnen?? Klyschig, påklistrad, fjättrande tvångsindoktrinering av hurdan kvinnlighet ska vara, se ut. Ditt resonemang kring ämnet känns för mig helt rätt.
Jag hittade hit via bloggen "En gul apelsin" och blev berörd av din blogg, av att du måste genomgå detta (och de dina såklart). Jag skickar alla önskningar universum tilldelat mig om tillfrisknande till dig. Innerligen.
Anna 05.03.14 kl. 16:59
Tack Anna! Kram!
14.04.14 16:25
Jättebra och klokt skrivet som vanligt, Lina. Det är en tungrodd kamp att försöka att inte bry sig trots att det är det enda rätta, och det är säkert jättefrustrerande när man märker att andra (proffs, dessutom) TYCKER man borde bry sig på samma sätt som dem då man helt enkelt inte gör det för att man har fått nya perspektiv. Jag minns att du (i likhet med mig och många andra) funderade en del kring mammakroppen innan du fick cancer. På något plan kanske du, genom din sjukdomstid, blev ännu klokare och visare gällande kroppen och ytligheten i varför främst kroppen skulle definiera en som kvinna.
Malin / en gul apelsin05.03.14 kl. 20:01
Tack Malin. Och ja. Det där med kvinnlighet är svårt. Var den sitter och om det är viktigt? Intressant att fundera kring. Tack för att du läser! KRAM!
14.04.14 16:26
Shit vilket bra och viktigt inlägg. Borde vara obligatorisk läsning för folk inom vården. Och så olika vi tänker på kroppen så länge den är frisk.
Peppe06.03.14 kl. 19:09
Tack Peppe! <3
14.04.14 16:26
Du skriver så jävla bra. Om ett superviktigt ämne. Min mamma har hat bröstcancer och först sa hon typ att jag inte fick säga till någon att hon tvingats ta bort hela bröstet. Men sen nu efter två år, innan rekonstruktionen har hon gått regelbundet till simhallen utan protesen (syns ganska mkt, för hon har ett stort bröst), badad ute varje sommardag. Hon bryr sig helt enkelt inte så mkt längre. Det är skitviktigt det du skriver, det borde fler få läsa, kanske i tidning, om du känner att du vill sprida det.
Kram från Kajsa
Kajsa07.03.14 kl. 17:59
Hej Kajsa. Och så hemskt att din mamma har haft bröstcancer. Skönt att höra att hon verkar må bra idag. Tack för att du läser! Kram Lina
14.04.14 16:28
Mycket, mycket bra skrivet! Tack för detta inlägg!!
Anonymous10.03.14 kl. 19:43
Tack. Och tack för att du tittat förbi och läser! <3
14.04.14 16:28
Åh, så fint och bra skrivet! Och inte utan att jag blir (i alla fall lite) förvånad över att personer som jobbar "i branschen" faktiskt inte har mer insikt.
Lisa11.03.14 kl. 14:53
Ja visst blir man. I sådana situationer skulle det vara så viktigt att personalen tänkte steget längre... Men jag kan tänka mig att man efter många år i branschen kanske låter allt gå på rutin och att man kanske inte har så lätt att se individen längre... <3
14.04.14 16:29
Jag tycker att du är helt fantastisk. Så skarpa tankar kring någonting som de flesta inte ens vågar ifrågasätta. Strongt gjort!
Cia26.03.14 kl. 08:37
Oj tack. Tack för uppmuntrande ord !<3 Lina
14.04.14 16:30
Tack!
Malin06.04.14 kl. 19:19
Tack! <3
14.04.14 16:30
That is a horrible thing when a person knows something abad about her health.
visit site18.11.16 kl. 08:44
Why do you have concerns about your appearance? How do you feel when you see yourself in the mirror?
http://smartwriters.org/blog/homework-essay-help-how-to-increase-productivity30.10.17 kl. 12:15
Positive things are good for me and I am pleased to have foun dthe site liek that.
essay proofreading by experts03.04.18 kl. 18:36

 

Jag är 32 år, finlandssvensk, gift och bosatt i stockholm och mamma till Ensio. Bloggen Som vanligt startade jag när allt ännu var som vanligt. Jag var ledig från mina studier till webbredaktör och var mammaledig. I juni fick jag reda på att jag har bröstcancer. Och nu är inget som vanligt längre. 

För att få kontakt, maila på: Infocomeagain@gmail.com

Instagram

 

 

 

Diy or Die

En gul apelsin

Fia Lotta Jansson

Hannas Virrvarr

Harpan Serien

Hello Kiddo

Hej Tristess

Ida-Lina

Inspirationsskafferiet

Linda Irenedotter Ingemansson

Lundagård

Cecilia Blankens

Lopptorget

Malin Ahlsved

Miia-Smycken

Minna Palmqvist

Malenami

Skråmor

Världens bästa musik

Weekday Carnival

Nästan för lycklig

Livet & Helsingfors

Karkki

Fine little day

A beautiful mess

Creature comforts

 

 

 

Ses snart igen!