Att förklara cancer.

Bilden är lånad av fantastiska Julia Pott

Cancer är så mycket mer än bara; sjukdom-behandling. Den tar ingen hänsyn. Det är som en väldigt jobbig andra förlossning, med ett hel nytt liv som plötsligt skall levas. Kruxet är att du plötsligt föds i kallaste Sibirien. Allt du någonsin trott du var, visste, vågade, ville och kunde, river den upp och poff så är allt borta. Du är fortfarande du men nollställd. Sen står du där vid det där stora berget med den sibiriska björnen. Han räcker dig ishackan och säger ; Varsågod klättra!

Och så klättrar du. Om och om igen.
14.09.2013 kl. 17:35

Kika in på bloggen Minnen i mode och om min Mommo Greta.

För att få ett litet avbrott i allt det lite dystra här på bloggen vill jag bara tipsa om finafina bloggen Minnen i mode. Så roligt och intressant att läsa, och fina bilder! Börjar sakna min härliga Mommo då man ser de eleganta gamla damerna.

Min Mommo Greta var alltid noggran med sin stil. Det skulle vara bra kvalité, helst inhemskt, dvs. finskt. Hon hade ofta hatt och så knöt och sina scarfs som en rosett runt halsen. Men lika ofta kunde hon komma emot en i dörren barfota med en pappersbit mellan tån, i något som såg ut som morfars gamla byxor och ett ärmlöst underlinne. Hon steg barfota i stövlarna, tog mig under armen och så gick vi ut på gården för att se på blommorna och njuta i solen. 

Besök bloggen här

14.09.2013 kl. 12:15

Alldeles vitt över årstaviken.

Ensio hälsade på i går. Jag ville äta upp honom. Så söt var han. 

Dimman över årstaviken var tjock och vit i morse när jag drack mitt kaffe, men i mitt huvud har det börjat lätta. Äntligen. Jag blev inlagd i tisdags pga mina låga blodvärden. Tröttheten som jag känt är så svår att beskriva. Den är total. Man bara finns. Inget annat.

Men plötsligt vänder det och i går kände jag mig piggare än jag gjort på ett par veckor. Nu hoppas jag på att mina blodvärden skall vara tillräckligt bra för att jag skall få åka hem i dag. Håll tummarna!

EDIT; Tack för alla tummar och knäppta händer, nu är jag hemma. Hurra! 

 

13.09.2013 kl. 09:52

Ps. Just nu är det rätt ok!

Det är ju lite som det är. Man får ta små stunder i taget. Vissa stunder är bättre andra sämre. Men hörni, just nu i denna stund är det rätt så bra! Troligen är det medicinerna som talar, men jag är på dag fyra efter behandlingen och förutom att det känns som att jag bor i en burk, tröttheten, och hjärnan som verkar befinna sig i en separat egen trång liten burk, väldigt långt härifrån, så är det ganska bra just nu. Jag orkar till och med tänka framåt. Planera lite. Det är bra. 

När jag själv tittar tillbaka och läser min blogg sedan jag blev sjuk är det ju inte så muntert alla gånger. Men ibland glimmar livet till ändå. Hurra för det! 

06.09.2013 kl. 11:09

Ett Hej från dimman samt nya planer.

Nu har jag fått min venport och min första behandling. Mest tröttheten som är påträngande och alla dessa mediciner. Helatiden, överallt. Jag försöker promenera, orka umgås, smida nya planer (!) och vila.

Det tyngsta är naturligtvis att inte orka vara den mamma jag brukar vara. Känns lite vemodigt när jag märker att Ensios grundtrygghet långsamt förflyttas till Daniel, istället för hos mig. Egentligen vet jag att det är bra. Det är helt som det skall vara. Jag finns ju fortfarande här om än lite mattare i pälsen.

05.09.2013 kl. 16:15

Inuti är jag frisk.

Just nu händer det hela tiden något nytt. Nya (omöjliga) saker att ta ställning till, nya insikter, tankar och känslor. Och det är så mycket och så intensivt att det är svårt att reda ut vad allt är. I stället försöker jag ta en stund i taget. Delar upp dagarna i tre. Morgonen/förmiddagen, eftermiddagen och kvällen. Tre delar jag skall klara av, varje dag. Det är tre delar av dagen då jag skall hålla i hop, klara av det dagliga, vara den bästa mamma jag någonsin kan, en fru man orkar leva med (och kan tycka om) och en vän, dotter och syster som visar uppskattning, hör av sig och ibland orkar träffas. Lite hårddraget, men ungefär så. 

Min operation och behandling blev uppskjutet med en vecka eftersom jag blev förkyld. I stället har jag gjort nya undersökningar, tittat på peruker och försökt förbereda mig mentalt. Det är svårt, för jag vet ju inte riktigt vad som väntar. 

En tanke som tröstar mig mycket är, att det här händer ju bara min kropp. Det är min kropp som är sjuk. Och kroppen är inte jag, egentligen. Min hjärna den är (än så länge) ytterst frisk och jag kan fortfarande tänka. Inuti är jag fortfarande frisk. 

 

29.08.2013 kl. 16:00

Om dimman och små broar.

Nu har jag fått tid för min första cellgiftsbehandling. Det blir redan nästa vecka och dagen innan skall jag få en port a cath inopererad. Märkligt nog känns det skönt att komma igång med behandlingarna. Få börja räkna ner.

För några dagar sedan satt jag och försökte formulera hur jag upplever det här med att ha cancer. Känslan är att det är något stort och mörkt som är på väg mot mig. Och jag kan inte väja eller komma bort. Jag får bara stå där och vänta tills det omsluter mig och så småningom passerar. 

Sedan läste jag ett citat av Kristian Gidlund. Kristian har en obotlig cancer och har skrivit boken "I kroppen min". Han formulerade det jag försökte få fatt på så här;

”Det är som att hela min tillvaro är som att jag sitter i en liten båt och jag ser att ett stort oväder närmar sig framifrån. Jag kan liksom inte vända om och det spelar ingen roll åt vilket håll jag styr båten. Det är liksom bara att hantera det. Så jag fortsätter att styra rakt fram, surrar fast mig själv i relingen, tar ett stadigt tag om rodret och hoppas på det bästa”.

Precis så här det. Men jag gör ett tillägg. Till båten går det en hel massa små färgglada broar där min familj och mina vänner kryper in. De tar sig in i båten och sitter där med mig en stund. Och jag är aldrig ensam. 

 

22.08.2013 kl. 16:55

Flera alternativ.

....Hittade dessa bilder på mig från en perukfest hos Sven och Louise, det är kanske 1,5 år sedan. Tänker att jag kanske borde köra på stort lockigt istället? 

Daniel, han klär i allt.

18.08.2013 kl. 20:25

Saker man kan roa sig med.

Snart kommer det ju att bli aktuellt med en peruk för mig. Jag antar, att det kommer dagar när jag inte orkar med att folk tittar och undrar. Och då kan det vara skönt att ha peruk. Så gott folk. Här kommer några härliga alternativ. Vilken tycker ni jag skall slå till på? 

Hmm.... Min favorit måste ändå vara den sista, med det fantastiska namnet "Small TP". Taget.

 

 

18.08.2013 kl. 16:28

Saker man kan utbrista i.

Vi tog en veckas semester, mellan två sjukhusbesök, och åkte till mina föräldrar i finland. Vi bokade sent på kvällen, packade minimalt och åkte morgonen efter. Det var så underbart. Att komma bort, tänka på något annat ett tag, få träffa familjen. 

Dagen efter att vi kom hem träffade vi vår läkare och fick reda på mera om tumören. Vi fick både positiva besked och mindre positiva. Nu känner jag att det börjar bli svårt att skilja på vanliga livet och cancerlivet. Hittills har det känts overkligt. Men det gör det inte nu längre. Den där mörka dimman som jag vet att jag måste ta mig igenom närmar sig. 

Organisationen Ung cancer säljer ett armband med texten "Fuck Cancer". Jag har hittills känt mig lite ambivalent inför budskapet, jag är väl lite för gammal för den egentliga målgruppen, har jag tänkt. Hittills har jag kunnat se ganska sakligt på min sjukdom, analyserat fakta och kalkylerat, må hända lite känslokallt, över framtiden. Har inte riktigt känt den där ilskan än som skulle få mig att utbrista i ett "Fuck cancer". Men nu så. Nu känner jag precis så. F-K Cancer för allt som den förstör. Så. Nu var det sagt.

(Här kan ni köpa ett armband)

16.08.2013 kl. 21:44

Att skriva om något svårt och om att sikta rätt.

Direkt efter mitt cancerbesked började jag skriva på en ny/annan blogg. Jag skrev två inlägg som jag tillsist valde att inte publicera. Nu när jag läser dem i efterhand är jag glad att jag lät bli. När jag skrev inläggen tyckte jag att jag cencurerade och lämnade bort, att jag hade distans och inte var så utelämnande. Nu när det gått några veckor kan jag se hur såriga och blödande texterna var. Det var alldeles för nytt. Alldeles för färskt att skriva om just då. 

Det är svårt överhuvudtaget att skriva en privat blogg. Också när man är frisk och allt är bra. Och speciellt nu när det inte är det. 

Första veckorna efter mitt cancerbesked, och veckan innan beskedet då jag redan förstod vad som skulle komma, googlade jag bloggar som kvinnor med bröstcancer skrivit, jag läste allt jag kom över. Ganska snabbt fick jag tvinga mig att sluta. Förutom alla starka kvinnor, all livslust och "sisu" fanns det självklart så mycket ledsamhet, rädslor och sorg att det var svårt att inte ta åt sig. Deras rädslor och tankar blev plötsligt mina på något märkligt sätt. I bland slutade bloggen med att en anhörig skrivit ett sista inlägg om att skribenten gått bort. Det mörka hålet som öppnade sig då. 

Jag har försås funderat fram och tillbaka på om jag överhuvudtaget borde blogga om min cancer. Första tanken är ju förståss, vem är intresserad, vem vill läsa om cancer? Och varför skulle jag? Och vad kan man skriva om, kan man skriva om allt? 

Jag vet inte om jag har några svar på frågorna ännu, men jag har bestämt mig för att jag kommer att blogga. Kanske inte varje dag, ibland kanske inte ens varje vecka. Utan när jag orkar och har tid.

Just nu följer jag bara några "bröstcancerbloggar". Alla har de redan avslutat sina behandlingar. De lever och är på väg tillbaka. Det är dit jag siktar.

01.08.2013 kl. 22:36

Cancerlivet och det riktiga livet.

I dag ringde en kollega till mig. Hon visste inte om att jag fått bröstcancer. Hon frågade hur det är, hur mår jag? Ni vet, på det sättet man frågar innan man kommer till sitt ärende.

Jag har fått bröstcancer, svarade jag. Men annars är det bra! Lade jag snabbt till. Jag hörde på mig själv hur märkligt det lät. 

Men nu när jag tänker efter är det faktiskt så. Mitt riktiga liv, som pågår parallellt med cancerlivet det är fortfarande jättebra. Det är cancerlivet som är brutalt o-bra. Jag vill inte att de två delarna av mitt liv skall integreras. Jag gör allt för att de inte skall det. Jag vill inte att min fina liv skall befläckas av cancerlivet. Jag vet att det är ofrånkomligt. Det är ju på väg. Det känner jag. Men ännu har jag lite kvar av det oförstörda, ett litet tag till.

 

26.07.2013 kl. 16:54

Inte riktigt som vanligt, om cancer och livet.

Det blev en paus i bloggandet. För livet tog en vändning och numera är livet inte riktigt som vanligt längre. Inte alls faktiskt. 

Jag har fått bröstcancer och är numera ägare av endast ett bröst och väntar på att få börja mina cellgiftsbehandlingar. Som det kan bli, livet. Och så snabbt det förändras. 

Jag mår ändå förvånansvärt bra, tycker jag. Och det vanliga livet, som inte är cancerlivet fortsätter, tur är väl det. 

Jag har inte bestämt mig än. Om det här är något jag vill blogga om. Det är kanske för personligt. Så jag avvaktar lite.  Samtidigt kan jag ju fortsätta blogga om annat. För det händer ju andra saker också. Lite mellan varven. Får se.

Så länge jag funderar vill jag bara uppmana er att undersöka era bröst. Det är v i k t i g t. 

Ps. Detta är ju upplagt för nya inlägg om kroppen. För nu blev det genast lite mera komplicerat. Men återkommer kanske till det...

23.07.2013 kl. 16:41

Tips om en (mycket) viktigare blogg än min.

Jo men så att. När man har en kompis som jobbar som redaktör för denna viktiga blogg, känns min lilla fjutt blogg rätt så oviktig. Gå in här i stället: http://www.dissidentblog.org/sv Tema för nya numret är Iran.

11.06.2013 kl. 12:24

Nationaldagen, eller en vanlig men bra dag.

Dagarna går så snabbt att jag inte hunnit blogga. Hittade lite bilder från nationaldagen på min telefon. Jag firar fortfarande Finlands självständighetsdag och har aldrig riktigt känt något för Sveriges nationaldag även om jag bott här i 10 år. Men i år var det åtminstone lite extra mysigt. Daniel var hemma och vi passade på att vara ute och njuta av det härliga vädret. Vi tog barnet, hämtade kaffe och glass på fiket brevid oss och stegade ner till Aspuddsparken. Vi var förståss inte de enda småbarnsföräldrarna som tänkt tanken, men vi hittade en härlig plats lite i skuggan. Sedan kom våra vänner som också har en lite kille förbi. En härlig dag! 

Koncentrerat barn, trött mamma, fantastisk klänning från Minna Palmqvist. Detta är en klänning man tar på sig och sen tar man den aldrig av sig igen. Det är en klänning man bor i.

Här ser det ut som att Daniel matar Barnet med glass. Men det gör han inte.

Det är ju väldigt bekvämt att kunna fotografera med mobilen, men tråkigt att man sedan bara har en massa mobilbilder. Måste bli bättre på att ta med mig kameran så att man har några bilder med bra kvalité också från Ensios barndom... 

I morgon får vi Finlandsbesök. Min mamma och min systerdotter kommer. Skall bli härligt! 

11.06.2013 kl. 11:56

 

Jag är 32 år, finlandssvensk, gift och bosatt i stockholm och mamma till Ensio. Bloggen Som vanligt startade jag när allt ännu var som vanligt. Jag var ledig från mina studier till webbredaktör och var mammaledig. I juni fick jag reda på att jag har bröstcancer. Och nu är inget som vanligt längre. 

För att få kontakt, maila på: Infocomeagain@gmail.com

Instagram

 

 

 

Diy or Die

En gul apelsin

Fia Lotta Jansson

Hannas Virrvarr

Harpan Serien

Hello Kiddo

Hej Tristess

Ida-Lina

Inspirationsskafferiet

Linda Irenedotter Ingemansson

Lundagård

Cecilia Blankens

Lopptorget

Malin Ahlsved

Miia-Smycken

Minna Palmqvist

Malenami

Skråmor

Världens bästa musik

Weekday Carnival

Nästan för lycklig

Livet & Helsingfors

Karkki

Fine little day

A beautiful mess

Creature comforts

 

 

 

Ses snart igen!