Om brösten och kroppen och vad som skaver.

Såg den här videon till morgonkaffet. Och det är ju inget nytt. Men så sorgligt.

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om kroppen. Eller egentligen. Om tankar. För det är ju där styrkan hos oss sitter, eller hur? I huvudet. Sällan i kroppen. Jag vill skriva om hur ens tankar kring kroppen, utseende, vilja att tillfredställa andras förväntan på hur man ser ut, förändras när kroppen ofrivilligt och oåterkalleligt förändras. 

Men det är svårt. För det är ett brett ämne. Och det spretar åt alla håll. Det spretar mellan förnuftet och viljan att behaga. Galet va? 

När jag fick reda på att jag hade bröstcancer valde jag att få hela bröstet bortopererat. (Jo, jag fick göra valet själv. Och det var helt rätt val, visade det sig i ett senare skede.) Eftersom det skulle gå snabbt, rekommenderades jag att vänta med att göra en rekonstruktion, så att de kunde komma i gång med cellgiftsbehandlingen så snabbt som möjligt. Man ville inte riskera att det skulle bli komplikationer som skulle kunna skjuta upp mina cellgiftsbehandlingar. Det betyder att jag två veckor efter att jag fick min cancerdiagnos, fann mig själv sittandes i en sjukhussäng, rätt så hög på morfin, med en dränageslang och påse från operationssåret, funderandes över min nya kropp. Där i morfindimman tänkte jag rätt så klart, minns jag. När jag kom hem tillbaka till min nya vardag blev det svårare. Innan jag lämnade avdelningen kom det en sjuksköterska med en BH och en protes i tyg och bomull. Mödosamt hjälpte hon mig på med BH:n och försiktigt satte hon in protesen. "Så", sa hon. "Nu ser det bra ut."

Ytterligare några veckor senare besökte jag en butik där man får hämta de bröstproteser som man har rätt till från landstinget samt handla underkläder som fungerar till. Efter att vi provat ut proteser och jag uttryckt att det kändes bra med protesen sa kvinnan som hjälpt mig att "Nu är du mera hel igen". 

De här två meningarna, troligen sagda med stor välvilja och värme, har förföljt mig. "Nu ser det bra ut", "Nu är du mera hel igen".

Det skaver. Det skaver för att meningarna är sagda av personal i "branschen" (Bröstcancerbranschen). Till en människa som snabbt måste finna sig i en situation där kroppen just har förändrats för alltid. Där budskapet i stället borde vara " Det känns tufft just nu, men det kommer kännas lättare." "Brösten/utseendet definerar inte vem du är, varken som kvinna eller människa"  

Redan där i morfindimman på sjukhuset skavde det. Och skaver än. Och jag är ingen radikal bröstprotesmotståndare (tror inte att de finns f.ö). Jag använder alltid min protes, för jag vill använda BH (obekvämt utan), och för att protesen motverkar snedbelastningen som annars lätt blir när man plötsligt är "tyngre på ena sidan", och så sitter ju kläderna som de skall.

Precis efter min bröstoperation minns jag att jag och Daniel tog en promenad och pratade länge om avsaknaden av ett bröst. Om rekonstruktion, utseende och mina rädslor för vad andra skulle tänka och tycka. Jag vet att jag tänkte mycket på för vems skull jag bar protesen, på samma sätt som jag i ett senare skede började tänka på peruken. Jag visste ju att det var en protes, Daniel vet att det är en protes, våra vänner vet att det är en protes, och ingen, varken Daniel eller våra vänner, skulle bry sig om jag gick utan. Så, då måste det ju bli att man bär protesen/peruken för alla andra. För man skall ju se ut på ett visst sätt. Normen ni vet. (Detta var innan jag fick information om, och kände av, snedbelastning. Protesen har ju andra bra funktioner förutom att det ger sken av att man har ett bröst.)

Under min behandling har mitt utseende förändrats helt. Mitt hår försvann, mitt ansikte var kalt och slätt, jag har flera stora ärr, vissa synliga, mitt bröst är borta, jag blev svag och kutryggig, huden grå och massor med andra förändringar. Jag skiljde nu från mängden. Det har stirrats och viskats. Och vissa dagar önskade jag att jag hade haft en peruk (den kom först när alla behandligar var över), och vissa dagar orkade jag inte gå ut. Men med tiden fick jag mera skinn på näsan och mera "skit samma" anda. Och de där orden som de sa om att vara "hel" och "se bra ut" började skava på ett nytt sätt. Mera irriterat och upproriskt.

För under protesen. Så som jag ser ut egentligen. Ser det inte "bra ut"? Är jag inte "hel" för att jag avviker från massan? Nej vet ni. Orsaken till varför de där orden skaver så hårt är för att jag inte tror på det där. Jag tror inte på att utseendet säger något som helst om vem vi egentligen är. Jag känner att jag ser lika "bra ut" med ett bröst. Och jag känner mig lika "hel" med ett bröst som med två. Och hade jag plötsligt haft tre bröst, hade jag tyckt det var onödigt, men det hade inte definierat hur jag tänker kring mitt eget värde och  hur jag mår när jag ser mig i spegeln.

Och det där med kvinlighet. Var sitter den? Vad är det överhuvudtaget? Det får bli ett eget blogginlägg.

 

 

 

 

Publicerad 05.03.2014 kl. 13:28

Mellan frukost och middag.

Nu är jag hemma efter operationen. Snart är jag helt utan hår. Jag tycker jag liknar min pappa. Min pappa på 90-talet. Ännu i morse hade jag en liten ö av hår uppe på huvudet. Nu är ön snart borta.

Innan duschen ser jag mig i spegeln. Ett bröst mindre, en port som sticker ut på ett onaturligt sätt under nyckelbenet, ärret bredvid. Det nya operationssåret på halsen, alla märken på armarna. Det blanka huvudet, hyn som blivit så matt. Jag känner mig kroppsligt avklädd. Som att jag förlorar bit för bit.

Jag tänker på vad utseendet betydde förr, innan det här. Och jag kommer inte ihåg. Det är så här jag ser ut, egentligen, tänker jag. Snart är jag alldeles blank. 

Mitt nya ärr. Denna alldeles synlig på halsen. Ensio pekar, vill känna. Vi står vid spegeln och jag visar, vi skrattar och tittar. Han klappar mig på huvudet, ner på hallgolvet regnar små gråblonda hårstrån.

Middagen är snart klar.

 

Publicerad 27.09.2013 kl. 21:32

Skalligheten och ordet som börjar på D.

Nu faller håret. I stora tuvor. Det känns märkligt. Jag har ännu inte hittat någon peruk som jag vill ha. Jag får väl vänja mig vid att vara skallig. Daniel köpte några mössor till mig. Det får bli så nu en tid.

Mina föräldrar är här. Mamma klippte mig kort, en mellanfrisyr innan jag rakar huvudet. Pappa tycker jag liknar Arja Saijonmaa. Jag vet inte hur man skall ställa sig till det.

Jag tror det är jobbigare för andra, det här med skalligheten, än det är för mig. Att vara skallig är så kopplat till cancer. Men jag vet ju vad det är jag har, det känner jag hela tiden oberoende på om jag har hår eller inte. Att bli utan hår är för mig bara en parentes i allt det som jag är med om, medan för andra blir skalligheten en obehaglig påminnelse, om det man kanske helst inte vill tänka på.

Ni vet, det där med döden.

Publicerad 17.09.2013 kl. 12:52

Flera alternativ.

....Hittade dessa bilder på mig från en perukfest hos Sven och Louise, det är kanske 1,5 år sedan. Tänker att jag kanske borde köra på stort lockigt istället? 

Daniel, han klär i allt.

Publicerad 18.08.2013 kl. 20:25

Saker man kan roa sig med.

Snart kommer det ju att bli aktuellt med en peruk för mig. Jag antar, att det kommer dagar när jag inte orkar med att folk tittar och undrar. Och då kan det vara skönt att ha peruk. Så gott folk. Här kommer några härliga alternativ. Vilken tycker ni jag skall slå till på? 

Hmm.... Min favorit måste ändå vara den sista, med det fantastiska namnet "Small TP". Taget.

 

 

Publicerad 18.08.2013 kl. 16:28

 

Jag är 32 år, finlandssvensk, gift och bosatt i stockholm och mamma till Ensio. Bloggen Som vanligt startade jag när allt ännu var som vanligt. Jag var ledig från mina studier till webbredaktör och var mammaledig. I juni fick jag reda på att jag har bröstcancer. Och nu är inget som vanligt längre. 

För att få kontakt, maila på: Infocomeagain@gmail.com

Instagram

 

 

 

Diy or Die

En gul apelsin

Fia Lotta Jansson

Hannas Virrvarr

Harpan Serien

Hello Kiddo

Hej Tristess

Ida-Lina

Inspirationsskafferiet

Linda Irenedotter Ingemansson

Lundagård

Cecilia Blankens

Lopptorget

Malin Ahlsved

Miia-Smycken

Minna Palmqvist

Malenami

Skråmor

Världens bästa musik

Weekday Carnival

Nästan för lycklig

Livet & Helsingfors

Karkki

Fine little day

A beautiful mess

Creature comforts

 

 

 

Ses snart igen!