Som vanligt har jag cancer.

Så hände det till slut. Den kom tillbaka. Eller kanske den aldrig försvann? Men i 1,5 år fick jag i alla fall hoppas att det skulle gå, att jag jag nu var frisk. Planera för framtiden, byta jobb, börja om från början, i perioder till och med njuta av livet. 

Men sedan i februari i år är den tillbaka. Under hela vintern, våren och sommaren har jag fått cellgifter och strålbehandling. 

På ett plan är vi känslomässigt bortdomnade. Och på så sätt har vi klarat av vardagen, sett till att Ensio påverkats så lite som möjligt. Men där under finns den där platsen jag inte vill gå till. Aldrig igen.

Sibirien, antarktis eller hetaste Sahara. Kylan, snöstormarna bergen. Det totala ensamheten där det gäller att bara klättra upp för samma jkla berg om och om igen. Kläderna är för tunna och himlen så där fult 80-tals lila. Hela tiden en glipa mellan vanten och kappan. Skorna är för kalla och snön tränger in. Allt man hör är ens egna andetag och vinden. Och man går. Framåt. Dag efter dag. Igen och igen. 

Och som vanligt vet vi fortfarande ingenting. Denna eviga väntan. Det skall röntgas, tas prover... Sittas i väntrum. Läsas samma tidningar. Försöka att möta andras antarktis, andras Sahara utan att läcka ut sitt eget. Möta vårdpersonal som bara har en vanlig dag på jobbet, som ibland har hårda händer. Åter en period där vi försöker att planera framåt. Våga hoppas. Hålla kvar den andra men inte kväva. Drömma. Hitta viljan att inte ge upp. Samtidigt som vi väntar. På vad? På att få lov att fortsätta livet?

Jag vägrar.

Vi har beställt tapeter, köpt färg. Nu skall vi fixa. Nu jklar skall det fixas. Just nu lever vi. Just nu är vi tillsammans. Han, jag och Ensio. Just nu rymmer i dag allt som behövs.

.... Med det sagt. Det är oktober, igen. Ett år har gått sedan förra inlägget här på bloggen. I år har jag också en insamling. Men jag har valt att göra det lite annorlunda denna gång. Jag har formget "Glöm inte klämma!" kort som säljs på www.komigenform.tictail.com. Korten ligger i en förpackning på 3st/100kr. Det är ett enkelt sätt att påminna din mamma, syster och vän att undersöka sina bröst samtidigt som du stöder Bröstcancerfonden. På www.bro.se kan du läsa mera om Bröstcancerfonden.

Kram, Lina 

 

 

 

 

Publicerad 04.10.2015 kl. 12:40

Får man blunda sig igenom oktober?

 

Jag är så tudelad över detta. Om jag skall skriva här. Om jag skall hålla i en insamling också i år. För egentligen kanske jag inte vill. Jag vill kanske helst fortsätta mitt liv. Blunda mig igenom oktober och alla Rosa bandet insamlingar, blunda mig igenom hösten med alla minnen och skynda mig frisk. Men det går inte. 

Under det här året som har gått sedan jag fick min cancerdiagnos har jag fått uppleva nästan hela spektret av känslor. Jag har varit rädd, ledsen, känslokall, tacksam, hoppfull osv. Den enda känslan jag känt väldigt lite av är förvånande nog ilska. I stället tog en matt accepterande känsla, rätt så snabbt, ilskans plats. Jag tror inte det är så hälsosamt. För acceptans ligger i bland farligt nära känslan av att ge upp.  

Förra veckan var jag på en jämnårig väns begravning. Kyrkan var proppfull av människor, proppfull av sorg och så mycket medmänsklighet och kärlek. Det var en underbart fin begravning. Mitt i begravningen kom den, ilskan. Jag viste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville ställa mig upp i bänken och ful-gråt-gorma, drämma till den där jvla cancern. Ge den vad den tål. 

Så nej. Att blunda mig igenom oktober är inget alternativ. Jag har därför bestämt mig för att också i år hålla i en Rosa bandet insamling. Om jag orkar, för det är rätt så utmattande att rota runt i det som varit, så kanske jag skriver några inlägg här på bloggen om allt som var och hur det blev.

Hoppas ni vill vara med under oktober och samla in så mycket som möjligt till cancerforskningen! 

En länk till min insamling hittar ni här.

/Lina 

Publicerad 30.09.2014 kl. 11:41

Om Hanna Fahls krönika på DN, om håret, kvinnligheten, normen och hur det förändrat mig.

Fick tips av Jonna om Hanna Fahls krönika på DN om den korta kvinnofrisyren.  Om hur kvinnohåret inte får vara bara hår, utan att det alltid ses som ett uttryck för en åsikt. (Läs krönikan Här.) Hanna skriver bl.a. att "..kulturen om och om igen inpräntar i oss att långt hår är synonymt med kvinnlig identitet, fertilitet och heterosexuell attraktionskraft....".

Hanna skriver också;   "I januari spreds en krönika med titeln ”Girls with short hair are damaged”. Någon okänd snubbe med pseudonymen ”Tuthmosis” lade ut texten kring hur ”långt hår är i princip universellt attraktivt för män” och att de som klipper av det är ”jobbigare, mer maskulina, mer sinnesförvirrade”. Texten har nästan 10.000 kommentarer och har fått 240.000 ”likes” på Facebook." 

Tur att jag inte är vän med "Tuthmosis" och hans vänner.

Själv har ju gått från mellanlånghårig blond (page med lugg, väldigt snäll och tam frisyr) till skallig -utan varken fransar eller bryn- till mörk och korthårig, allt inom ett halvår. Och reaktionerna? Min man tycker jag är fin. Det är jag glad för. Medelålders och ännu äldre män skakar på huvudet, stirrar ut. En och annan har sett äcklad ut. Medelålders kvinnor och äldre har sett roade ut, en och annan lite provocerad (detta efter att håret växt ut från cellgiftsskalligheten till något som skulle kunna vara en frivillig frisyr). Bland yngre (under 40) tycker jag att jag fått en och annan uppskattande blick, lite nyfikenhet. Inget negativt i alla fall. Varken bland yngre män eller kvinnor. 

Och jag då. Hur känner jag inför denna uppenbarligen okvinliga, ofertila och enligt den heterosexuella normen, väldigt oattraktiva fisyr? Jo tack bra.

Känner jag mig okvinlig? Inte hela tiden men ibland. Ofertil? Ja, just nu men det beror inte på frisyren utan på cellgifterna. Känner jag mig oattraktiv? Nej, inte alls. 

Jag trivs ganska bra i mitt korta hår. Jag tror jag kommer behålla det, en tid i alla fall. Jag försöker tänka om. Försöker att komma i från mina tidigare, för mig själv, trygga ramar för hur jag ska se ut. För hur jag vill bli sedd på, till vilken grupering jag vill tillhöra. Det är jäkligt befriande. Jag upplever att när jag lyckats (under kropsligt tvång, kan man väl säga) ta mig ur mina gamla tankebanor kring utseende, vikten av att "se bra ut", vikten av att inte sticka ut, hålla mig till normen, vara andra (både män och kvinnor) till lags, har så många andra tankar också förändrats. Det smittar av sig, på andra områden i livet.

Och det är bra. Det är precis som jag vill ha det. 

Publicerad 14.04.2014 kl. 15:32

Om brösten och kroppen och vad som skaver.

Såg den här videon till morgonkaffet. Och det är ju inget nytt. Men så sorgligt.

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om kroppen. Eller egentligen. Om tankar. För det är ju där styrkan hos oss sitter, eller hur? I huvudet. Sällan i kroppen. Jag vill skriva om hur ens tankar kring kroppen, utseende, vilja att tillfredställa andras förväntan på hur man ser ut, förändras när kroppen ofrivilligt och oåterkalleligt förändras. 

Men det är svårt. För det är ett brett ämne. Och det spretar åt alla håll. Det spretar mellan förnuftet och viljan att behaga. Galet va? 

När jag fick reda på att jag hade bröstcancer valde jag att få hela bröstet bortopererat. (Jo, jag fick göra valet själv. Och det var helt rätt val, visade det sig i ett senare skede.) Eftersom det skulle gå snabbt, rekommenderades jag att vänta med att göra en rekonstruktion, så att de kunde komma i gång med cellgiftsbehandlingen så snabbt som möjligt. Man ville inte riskera att det skulle bli komplikationer som skulle kunna skjuta upp mina cellgiftsbehandlingar. Det betyder att jag två veckor efter att jag fick min cancerdiagnos, fann mig själv sittandes i en sjukhussäng, rätt så hög på morfin, med en dränageslang och påse från operationssåret, funderandes över min nya kropp. Där i morfindimman tänkte jag rätt så klart, minns jag. När jag kom hem tillbaka till min nya vardag blev det svårare. Innan jag lämnade avdelningen kom det en sjuksköterska med en BH och en protes i tyg och bomull. Mödosamt hjälpte hon mig på med BH:n och försiktigt satte hon in protesen. "Så", sa hon. "Nu ser det bra ut."

Ytterligare några veckor senare besökte jag en butik där man får hämta de bröstproteser som man har rätt till från landstinget samt handla underkläder som fungerar till. Efter att vi provat ut proteser och jag uttryckt att det kändes bra med protesen sa kvinnan som hjälpt mig att "Nu är du mera hel igen". 

De här två meningarna, troligen sagda med stor välvilja och värme, har förföljt mig. "Nu ser det bra ut", "Nu är du mera hel igen".

Det skaver. Det skaver för att meningarna är sagda av personal i "branschen" (Bröstcancerbranschen). Till en människa som snabbt måste finna sig i en situation där kroppen just har förändrats för alltid. Där budskapet i stället borde vara " Det känns tufft just nu, men det kommer kännas lättare." "Brösten/utseendet definerar inte vem du är, varken som kvinna eller människa"  

Redan där i morfindimman på sjukhuset skavde det. Och skaver än. Och jag är ingen radikal bröstprotesmotståndare (tror inte att de finns f.ö). Jag använder alltid min protes, för jag vill använda BH (obekvämt utan), och för att protesen motverkar snedbelastningen som annars lätt blir när man plötsligt är "tyngre på ena sidan", och så sitter ju kläderna som de skall.

Precis efter min bröstoperation minns jag att jag och Daniel tog en promenad och pratade länge om avsaknaden av ett bröst. Om rekonstruktion, utseende och mina rädslor för vad andra skulle tänka och tycka. Jag vet att jag tänkte mycket på för vems skull jag bar protesen, på samma sätt som jag i ett senare skede började tänka på peruken. Jag visste ju att det var en protes, Daniel vet att det är en protes, våra vänner vet att det är en protes, och ingen, varken Daniel eller våra vänner, skulle bry sig om jag gick utan. Så, då måste det ju bli att man bär protesen/peruken för alla andra. För man skall ju se ut på ett visst sätt. Normen ni vet. (Detta var innan jag fick information om, och kände av, snedbelastning. Protesen har ju andra bra funktioner förutom att det ger sken av att man har ett bröst.)

Under min behandling har mitt utseende förändrats helt. Mitt hår försvann, mitt ansikte var kalt och slätt, jag har flera stora ärr, vissa synliga, mitt bröst är borta, jag blev svag och kutryggig, huden grå och massor med andra förändringar. Jag skiljde nu från mängden. Det har stirrats och viskats. Och vissa dagar önskade jag att jag hade haft en peruk (den kom först när alla behandligar var över), och vissa dagar orkade jag inte gå ut. Men med tiden fick jag mera skinn på näsan och mera "skit samma" anda. Och de där orden som de sa om att vara "hel" och "se bra ut" började skava på ett nytt sätt. Mera irriterat och upproriskt.

För under protesen. Så som jag ser ut egentligen. Ser det inte "bra ut"? Är jag inte "hel" för att jag avviker från massan? Nej vet ni. Orsaken till varför de där orden skaver så hårt är för att jag inte tror på det där. Jag tror inte på att utseendet säger något som helst om vem vi egentligen är. Jag känner att jag ser lika "bra ut" med ett bröst. Och jag känner mig lika "hel" med ett bröst som med två. Och hade jag plötsligt haft tre bröst, hade jag tyckt det var onödigt, men det hade inte definierat hur jag tänker kring mitt eget värde och  hur jag mår när jag ser mig i spegeln.

Och det där med kvinlighet. Var sitter den? Vad är det överhuvudtaget? Det får bli ett eget blogginlägg.

 

 

 

 

Publicerad 05.03.2014 kl. 13:28

Det jag längtar efter.

Efter beskedet att de blandat i hop mitt vävnadsprov med en annans blev det lite tyngre. Jag har haft svårt att hitta den där punkten, den där som är lite längre bort än allt annat, en punkt man kan fokusera på.  Jag vet att det är viktigt. Annars glider man ner. Cancern får inte ta över. Inte mentalt. Men jag är så trött. Jag vill ha tillbka mitt eget liv. Det livet jag hade innan, som är normalt och där jag själv fick bestämma. Bestämma när och vad vi skall äta i kväll, om vi skall se en film. Träffa våra vänner. Ta en promenad till parken. Åka på en resa. Där vi själva kunde planera vårt liv. Inte cancern.

Jag och Daniel pratade om vad vi skall göra när behandlingen är över. Vi åker till Paris, sa Daniel. Och det vill jag. Jag vill till Paris. Det är som för så många andra, "vår stad", som vi älskar och har besökt flera gånger. Vi skall gå omkring i Belleville, äta på den där uteserveringen, beställa in på knagglig franska. Köpa in ett för dyrt vin. Bo på det där hotellet med underbara balkonger, dammig heltäckningsmatta och mörka tapeter i sammet. Njuta. Men först.

Det jag längtar efter mest är detta. Vi tar det där lilla planet från Arlanda till Vasa. Jag, Daniel och Ensio. Det luktar svagt av något man inte kan definiera. De som suttit på våra platser innan oss har lämnat skräp efter sig. Vi dricker en kopp kaffe på planet, ljudet från propellern överröstar oss. Vi ler mest. Kaffet är varmt och jag bränner mig på tungan. Planet är försenat som vanligt. När vi åker in över Vasa ser man bara åkrar. Färgglada lappar i olika färger med fläckar av snö. Det är grått. Det ser ut som att det regnat.

Vi spanar efter dem på andra sidan av glaset, den där smutsiga glasväggen som skiljer resenärerna från släkten. Och sen plötsligt ser vi dem. Hela gänget. Mina föräldrar, bror, syster, Janika, Göran, barnen.Vi vinkar och orkar knappt vänta på väskan. Vi kramas, är uppspelta och lite för högljudda. Sen åker vi hem till min bror. Vi sitter i deras nya kök. Det blir fuktigt på fönstrena för vi är så många. Vi dricker kopp efter kopp av kaffe fast vi alla borde låta bli. Pappa och Göran äter bullar. Ensio och Ester leker med sina kusiner. Sen tar vi en kirppisrunda. Åtminstone SPR kirppis och gamla Vasa. Det är redan mörkt när vi på rad senare kör längs med riksåttan. Det har börjat snöa och det är nog vinterns sista snö. Ensio har somnat och i bakspegeln kan jag se lyktorna på mina föräldrars bil. 

 

 

Publicerad 31.10.2013 kl. 13:20

Dag 2, ny röntgen, insamlingen och tack för all pepp!

I går fick jag min tredje kur. Det betyder att vi är halvvägs. De tre följande kurerna blir med andra mediciner, med nya biverkningar. Men halvvägs! Det känns bra!

I dag (ja, på en lördag) skall de göra en ny lung- och bukröntgen, för att se att inget förändrats med mina lymfkörtlar som de tog prov på för några veckor sedan (här och här kan ni läsa om det..). Sedan är det också fläcken på lungan. Som jag valt att nästan glömma. Den ligger dumt till, så de kan inte ta något vävnadsprov. Utan bara röntga och se så den inte växer. Fläcken kan vara ärrbildning, en infektion...men det kan också vara cancer, men av någon anledning oroar jag mig inte för just det. Det kanske finns en gräns för vad man orkar ta in. Och som min fina vän Martin så träffsäkert uttryckte det mitt i eländet med vävnadsproverna "joku raja tycker man ju". Och ja så är det, någon gräns måste det väl ändå finnas ? 

Något som inte verkar ha någon gräns är däremot insamlingen, glädjande nog! Nu är insamlingen uppe i 20 850! Det känns så fantastiskt! När jag började insamlingen hade jag 2000 kr som mål. Sedan höjde jag till 5000 kr. Jag skrev i ett mail till min syster att jag i smyg fantiserade om att samla ihop 10 000 till forskningen, tänk om? Och nu är insamlingen 20 850! Tack till er alla som vill skänka och bidra till forskningen,  tack till er som gillat insamlingen på FB, och som spridit ordet vidare på era bloggar! Jag önskar att jag kunde få träffa er alla och ge er världens största kram! Hoppas ni förstår vilken stor skillnad ert bidrag gör! Och fortsätt gärna tipsa era vänner och bekanta om insamlingen så att vi kan samla in ännu mera till cancerfonden! 

Vill också tacka för all uppmuntran och pepp vi fick efter förra blogginlägget både på FB, per post och här på bloggen! Det betyder så mycket och ger oss nya krafter att orka kämpa vidare! <3

Publicerad 26.10.2013 kl. 10:57

Hur man betalar in till insamlingen från utlandet.

Betalar ni in till insamlingen från t.e.x. Finland, eller annat land som inte är Sverige, skall ni göra så här;

1. Insamlingen hittar ni här. Klicka på Skänk via betalkort/internetbank.

2.Välj summan du vill skänka.

3. Klicka sedan bort krysset där det står ; "Ja, jag vill stödja cancerforskning vilket ger mig rätt till skattereduktion". Den rutan skall alltså inte vara i kryssad.

4.Välj "Betalkort"

5. Sedan är det bara att fylla i namn, E-post och ort.

6. Klicka er vidare till nästa sida där ni får fylla i era kortuppgifter. Enkelt!

Tack för att ni vill bidra! <3<3<3

 

Publicerad 15.10.2013 kl. 17:50

Ny energi, vad jag lärt mig, intervjun, mellanrapport och TACK!

Sorgligt nog har jag förut varit en sådan som gärna reder mig själv. Ogärna jobbar i grupp ni vet. Lite som en trotsig 3-åring har jag varit ibland. -Kan själv! Men hörni, en av de goda sakerna som den här sjukdomen fört med sig är insikter i lite olika saker. Och en av insikterna är denna; Det är mycket bättre att vara flera. När man försöker göra något själv är det begränsat det man kan åstadkomma. Men slår man ihop sina säckar är förutsättningarna annorlunda.

När mina idér för vad man skall ha på huvudet då håret försvunnit tog slut tog jag kontakt med bästa Cecila Blankens och undrade ifall hon kunde tipsa om saker att ha på huvudet. ( Förutom att Cecilia är journalist/författare/mamma/skribent/bloggare har hon också stenkoll på stil och mode.) Vänlig som hon är tipsade hon om huvudbonader i ett helt blogginlägg som ni kan läsa här. Fick också massor av tips alla fina läsare.  

När mina idér tog slut för hur man skall nå ut till folk med min insamling, tänkte jag åter igen på Cecilia. Jag känner inte henne personligen, men jag fick känslan att hon är en sådan man kan fråga, rakt på, utan krusiduller och utan att tycka att det är pinsamt att fråga igen. Så jag mailade och undrade ifall hon skulle vilja tipsa sina läsare om en insamling jag startat på cancerfonden. Och det ville hon. Detta resulterade i en liten intervju med mig om min insamling. I intervjun kan ni också läsa lite mera om min bröstcancer och hur det gick till när jag upptäckte den. 

Och vilken härlig människan hon är Cecilia. Hon har gett mig så mycket bra pepp och styrka att plocka fram under lite dystrare dagar. Och tänk att hon ville hjälpa till på det här sättet, fastän hon inte känner mig. Och alla okända och kända som har skänt och fortsätter skänka till insamlingen tänk att ni vill göra det här! Det är så bra att jag knappt kan säga hur bra det är. Hoppas ni förstår att ni verkligen gör skillnad. TACK! 

Här kan ni gå in på Cecilias blogg och läsa intervjun, sen kan ni också passa på att skratta lite åt hoppborgen som mest ser ut som... ja en supersnippa på bilden här under. 

 

 

Ps. En liten mellanrapport; Nu är insamlingen uppe i 4700 kr! Så glad! <3<3<3

Publicerad 15.10.2013 kl. 12:25

Dag tre.

Nu är jag inne på dag tre av min andra sk. FEC behandling eller kur som det egentligen heter. Biverkningarna är som ni säkert vet oändliga. Nämn nåt och det finns på listan. Och mot biverkningarna äter man mediciner. Och de medicinerna har sina biverkningar. Ni förstår. 

Men hittills mår jag ganska bra. Jag är trött men ok. Samtidigt vet jag från förra omgången att det kan vända snabbt. 

Jag önskar att det skulle kunna gå att skilja på, cancerlivet och det riktiga livet, så som jag skrev om här. Men det går inte. Inte längre. Det här är mitt liv nu, för en tid. Eller vårt. För det har blivit Daniels liv, Ensios liv, våra familjers liv, en del av våra vänners liv. Cancern har nästlat sig in längre än jag trodde var möjligt. Jag gråter numera sällan, men det gör mig så ledsen, att det inte bara är mitt liv som nollställts utan så många andras liv med mitt. 

Och jag orkar knappt säga det igen, men fuck cancer för allt den förstör. 

 

Publicerad 06.10.2013 kl. 15:51

Ett preliminärt svar och 1-0 till mig.

I måndags fick jag ett preliminärt svar på provtagningen av lymfkörtlarna. De kommer att fortsätta undersöka provbitarna och svaret är inte 100 % än. Men, än har de inte hittat några cancerceller! Känslan är svår att beskriva. Jag mot sibiriska björnen, 1-0.

Just nu har jag bara bröstcancer. (... ja och någonting annat som gör att mina lymfkörtlar är förstorade förståss...) Easy peasy.

På fredag är det dags igen. Ny kur. Eftersom kuren blivit uppskjuten p.g.a. operationen känner jag mig väldigt beredd. Ge mig mitt gift.

Till er alla fina som läser bloggen, kommenterar, håller tummar, tänker på oss, skickar kramar och brev, ber för oss, och hör av er på olika sätt. Ett jätte stort tack och världens största kram. Det betyder så mycket och ger så mycket kraft.

Publicerad 02.10.2013 kl. 16:54

Mellan frukost och middag.

Nu är jag hemma efter operationen. Snart är jag helt utan hår. Jag tycker jag liknar min pappa. Min pappa på 90-talet. Ännu i morse hade jag en liten ö av hår uppe på huvudet. Nu är ön snart borta.

Innan duschen ser jag mig i spegeln. Ett bröst mindre, en port som sticker ut på ett onaturligt sätt under nyckelbenet, ärret bredvid. Det nya operationssåret på halsen, alla märken på armarna. Det blanka huvudet, hyn som blivit så matt. Jag känner mig kroppsligt avklädd. Som att jag förlorar bit för bit.

Jag tänker på vad utseendet betydde förr, innan det här. Och jag kommer inte ihåg. Det är så här jag ser ut, egentligen, tänker jag. Snart är jag alldeles blank. 

Mitt nya ärr. Denna alldeles synlig på halsen. Ensio pekar, vill känna. Vi står vid spegeln och jag visar, vi skrattar och tittar. Han klappar mig på huvudet, ner på hallgolvet regnar små gråblonda hårstrån.

Middagen är snart klar.

 

Publicerad 27.09.2013 kl. 21:32

Vad som väntar.

I veckan är det dags igen. Ny operation. Den tredje på ett par månader. De har hittat förstorade lymfkörtlar bakom lungorna. Det kan vara cancern som spridit sig. Eller så inte. På min fråga om hur sannolikt det är att den spridit sig, kunde min läkare inte svara. Hon sa, antinger är det, eller så inte. Hon pratade om forskningen som går framåt. Om mediciner som finns "om ifall". Hon pratade om patienter hon haft som levt i upp till tio år. "Om i fall" kanske jag kan få bli 41 år tänker jag. 10 år är bättre än inga år. Och jag tänker att i andra delar av världen är 41 år ett långt liv. 

Och vad sjukdomen gjort med mig. Det som tidigare var jag, som var vetgirig, rak, ibland obekväm, för frågvis och sällan fann sig i saker utan att ifrågasätta, har bytts ut till ett stilla accepterande. För det här är som det är. På onsdag skall de in bakom mina lungor, pilla lite och ta prover. Min cellgiftsbehandling skjuts upp tills vi fått svaret. 

Publicerad 23.09.2013 kl. 16:27

Skalligheten och ordet som börjar på D.

Nu faller håret. I stora tuvor. Det känns märkligt. Jag har ännu inte hittat någon peruk som jag vill ha. Jag får väl vänja mig vid att vara skallig. Daniel köpte några mössor till mig. Det får bli så nu en tid.

Mina föräldrar är här. Mamma klippte mig kort, en mellanfrisyr innan jag rakar huvudet. Pappa tycker jag liknar Arja Saijonmaa. Jag vet inte hur man skall ställa sig till det.

Jag tror det är jobbigare för andra, det här med skalligheten, än det är för mig. Att vara skallig är så kopplat till cancer. Men jag vet ju vad det är jag har, det känner jag hela tiden oberoende på om jag har hår eller inte. Att bli utan hår är för mig bara en parentes i allt det som jag är med om, medan för andra blir skalligheten en obehaglig påminnelse, om det man kanske helst inte vill tänka på.

Ni vet, det där med döden.

Publicerad 17.09.2013 kl. 12:52

Att förklara cancer.

Bilden är lånad av fantastiska Julia Pott

Cancer är så mycket mer än bara; sjukdom-behandling. Den tar ingen hänsyn. Det är som en väldigt jobbig andra förlossning, med ett hel nytt liv som plötsligt skall levas. Kruxet är att du plötsligt föds i kallaste Sibirien. Allt du någonsin trott du var, visste, vågade, ville och kunde, river den upp och poff så är allt borta. Du är fortfarande du men nollställd. Sen står du där vid det där stora berget med den sibiriska björnen. Han räcker dig ishackan och säger ; Varsågod klättra!

Och så klättrar du. Om och om igen.
Publicerad 14.09.2013 kl. 17:35

Alldeles vitt över årstaviken.

Ensio hälsade på i går. Jag ville äta upp honom. Så söt var han. 

Dimman över årstaviken var tjock och vit i morse när jag drack mitt kaffe, men i mitt huvud har det börjat lätta. Äntligen. Jag blev inlagd i tisdags pga mina låga blodvärden. Tröttheten som jag känt är så svår att beskriva. Den är total. Man bara finns. Inget annat.

Men plötsligt vänder det och i går kände jag mig piggare än jag gjort på ett par veckor. Nu hoppas jag på att mina blodvärden skall vara tillräckligt bra för att jag skall få åka hem i dag. Håll tummarna!

EDIT; Tack för alla tummar och knäppta händer, nu är jag hemma. Hurra! 

 

Publicerad 13.09.2013 kl. 09:52

 

Jag är 32 år, finlandssvensk, gift och bosatt i stockholm och mamma till Ensio. Bloggen Som vanligt startade jag när allt ännu var som vanligt. Jag var ledig från mina studier till webbredaktör och var mammaledig. I juni fick jag reda på att jag har bröstcancer. Och nu är inget som vanligt längre. 

För att få kontakt, maila på: Infocomeagain@gmail.com

Instagram

 

 

 

Diy or Die

En gul apelsin

Fia Lotta Jansson

Hannas Virrvarr

Harpan Serien

Hello Kiddo

Hej Tristess

Ida-Lina

Inspirationsskafferiet

Linda Irenedotter Ingemansson

Lundagård

Cecilia Blankens

Lopptorget

Malin Ahlsved

Miia-Smycken

Minna Palmqvist

Malenami

Skråmor

Världens bästa musik

Weekday Carnival

Nästan för lycklig

Livet & Helsingfors

Karkki

Fine little day

A beautiful mess

Creature comforts

 

 

 

Ses snart igen!