Som vanligt har jag cancer.

Så hände det till slut. Den kom tillbaka. Eller kanske den aldrig försvann? Men i 1,5 år fick jag i alla fall hoppas att det skulle gå, att jag jag nu var frisk. Planera för framtiden, byta jobb, börja om från början, i perioder till och med njuta av livet. 

Men sedan i februari i år är den tillbaka. Under hela vintern, våren och sommaren har jag fått cellgifter och strålbehandling. 

På ett plan är vi känslomässigt bortdomnade. Och på så sätt har vi klarat av vardagen, sett till att Ensio påverkats så lite som möjligt. Men där under finns den där platsen jag inte vill gå till. Aldrig igen.

Sibirien, antarktis eller hetaste Sahara. Kylan, snöstormarna bergen. Det totala ensamheten där det gäller att bara klättra upp för samma jkla berg om och om igen. Kläderna är för tunna och himlen så där fult 80-tals lila. Hela tiden en glipa mellan vanten och kappan. Skorna är för kalla och snön tränger in. Allt man hör är ens egna andetag och vinden. Och man går. Framåt. Dag efter dag. Igen och igen. 

Och som vanligt vet vi fortfarande ingenting. Denna eviga väntan. Det skall röntgas, tas prover... Sittas i väntrum. Läsas samma tidningar. Försöka att möta andras antarktis, andras Sahara utan att läcka ut sitt eget. Möta vårdpersonal som bara har en vanlig dag på jobbet, som ibland har hårda händer. Åter en period där vi försöker att planera framåt. Våga hoppas. Hålla kvar den andra men inte kväva. Drömma. Hitta viljan att inte ge upp. Samtidigt som vi väntar. På vad? På att få lov att fortsätta livet?

Jag vägrar.

Vi har beställt tapeter, köpt färg. Nu skall vi fixa. Nu jklar skall det fixas. Just nu lever vi. Just nu är vi tillsammans. Han, jag och Ensio. Just nu rymmer i dag allt som behövs.

.... Med det sagt. Det är oktober, igen. Ett år har gått sedan förra inlägget här på bloggen. I år har jag också en insamling. Men jag har valt att göra det lite annorlunda denna gång. Jag har formget "Glöm inte klämma!" kort som säljs på www.komigenform.tictail.com. Korten ligger i en förpackning på 3st/100kr. Det är ett enkelt sätt att påminna din mamma, syster och vän att undersöka sina bröst samtidigt som du stöder Bröstcancerfonden. På www.bro.se kan du läsa mera om Bröstcancerfonden.

Kram, Lina 

 

 

 

 

Publicerad 04.10.2015 kl. 12:40

Om Hanna Fahls krönika på DN, om håret, kvinnligheten, normen och hur det förändrat mig.

Fick tips av Jonna om Hanna Fahls krönika på DN om den korta kvinnofrisyren.  Om hur kvinnohåret inte får vara bara hår, utan att det alltid ses som ett uttryck för en åsikt. (Läs krönikan Här.) Hanna skriver bl.a. att "..kulturen om och om igen inpräntar i oss att långt hår är synonymt med kvinnlig identitet, fertilitet och heterosexuell attraktionskraft....".

Hanna skriver också;   "I januari spreds en krönika med titeln ”Girls with short hair are damaged”. Någon okänd snubbe med pseudonymen ”Tuthmosis” lade ut texten kring hur ”långt hår är i princip universellt attraktivt för män” och att de som klipper av det är ”jobbigare, mer maskulina, mer sinnesförvirrade”. Texten har nästan 10.000 kommentarer och har fått 240.000 ”likes” på Facebook." 

Tur att jag inte är vän med "Tuthmosis" och hans vänner.

Själv har ju gått från mellanlånghårig blond (page med lugg, väldigt snäll och tam frisyr) till skallig -utan varken fransar eller bryn- till mörk och korthårig, allt inom ett halvår. Och reaktionerna? Min man tycker jag är fin. Det är jag glad för. Medelålders och ännu äldre män skakar på huvudet, stirrar ut. En och annan har sett äcklad ut. Medelålders kvinnor och äldre har sett roade ut, en och annan lite provocerad (detta efter att håret växt ut från cellgiftsskalligheten till något som skulle kunna vara en frivillig frisyr). Bland yngre (under 40) tycker jag att jag fått en och annan uppskattande blick, lite nyfikenhet. Inget negativt i alla fall. Varken bland yngre män eller kvinnor. 

Och jag då. Hur känner jag inför denna uppenbarligen okvinliga, ofertila och enligt den heterosexuella normen, väldigt oattraktiva fisyr? Jo tack bra.

Känner jag mig okvinlig? Inte hela tiden men ibland. Ofertil? Ja, just nu men det beror inte på frisyren utan på cellgifterna. Känner jag mig oattraktiv? Nej, inte alls. 

Jag trivs ganska bra i mitt korta hår. Jag tror jag kommer behålla det, en tid i alla fall. Jag försöker tänka om. Försöker att komma i från mina tidigare, för mig själv, trygga ramar för hur jag ska se ut. För hur jag vill bli sedd på, till vilken grupering jag vill tillhöra. Det är jäkligt befriande. Jag upplever att när jag lyckats (under kropsligt tvång, kan man väl säga) ta mig ur mina gamla tankebanor kring utseende, vikten av att "se bra ut", vikten av att inte sticka ut, hålla mig till normen, vara andra (både män och kvinnor) till lags, har så många andra tankar också förändrats. Det smittar av sig, på andra områden i livet.

Och det är bra. Det är precis som jag vill ha det. 

Publicerad 14.04.2014 kl. 15:32

Om brösten och kroppen och vad som skaver.

Såg den här videon till morgonkaffet. Och det är ju inget nytt. Men så sorgligt.

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om kroppen. Eller egentligen. Om tankar. För det är ju där styrkan hos oss sitter, eller hur? I huvudet. Sällan i kroppen. Jag vill skriva om hur ens tankar kring kroppen, utseende, vilja att tillfredställa andras förväntan på hur man ser ut, förändras när kroppen ofrivilligt och oåterkalleligt förändras. 

Men det är svårt. För det är ett brett ämne. Och det spretar åt alla håll. Det spretar mellan förnuftet och viljan att behaga. Galet va? 

När jag fick reda på att jag hade bröstcancer valde jag att få hela bröstet bortopererat. (Jo, jag fick göra valet själv. Och det var helt rätt val, visade det sig i ett senare skede.) Eftersom det skulle gå snabbt, rekommenderades jag att vänta med att göra en rekonstruktion, så att de kunde komma i gång med cellgiftsbehandlingen så snabbt som möjligt. Man ville inte riskera att det skulle bli komplikationer som skulle kunna skjuta upp mina cellgiftsbehandlingar. Det betyder att jag två veckor efter att jag fick min cancerdiagnos, fann mig själv sittandes i en sjukhussäng, rätt så hög på morfin, med en dränageslang och påse från operationssåret, funderandes över min nya kropp. Där i morfindimman tänkte jag rätt så klart, minns jag. När jag kom hem tillbaka till min nya vardag blev det svårare. Innan jag lämnade avdelningen kom det en sjuksköterska med en BH och en protes i tyg och bomull. Mödosamt hjälpte hon mig på med BH:n och försiktigt satte hon in protesen. "Så", sa hon. "Nu ser det bra ut."

Ytterligare några veckor senare besökte jag en butik där man får hämta de bröstproteser som man har rätt till från landstinget samt handla underkläder som fungerar till. Efter att vi provat ut proteser och jag uttryckt att det kändes bra med protesen sa kvinnan som hjälpt mig att "Nu är du mera hel igen". 

De här två meningarna, troligen sagda med stor välvilja och värme, har förföljt mig. "Nu ser det bra ut", "Nu är du mera hel igen".

Det skaver. Det skaver för att meningarna är sagda av personal i "branschen" (Bröstcancerbranschen). Till en människa som snabbt måste finna sig i en situation där kroppen just har förändrats för alltid. Där budskapet i stället borde vara " Det känns tufft just nu, men det kommer kännas lättare." "Brösten/utseendet definerar inte vem du är, varken som kvinna eller människa"  

Redan där i morfindimman på sjukhuset skavde det. Och skaver än. Och jag är ingen radikal bröstprotesmotståndare (tror inte att de finns f.ö). Jag använder alltid min protes, för jag vill använda BH (obekvämt utan), och för att protesen motverkar snedbelastningen som annars lätt blir när man plötsligt är "tyngre på ena sidan", och så sitter ju kläderna som de skall.

Precis efter min bröstoperation minns jag att jag och Daniel tog en promenad och pratade länge om avsaknaden av ett bröst. Om rekonstruktion, utseende och mina rädslor för vad andra skulle tänka och tycka. Jag vet att jag tänkte mycket på för vems skull jag bar protesen, på samma sätt som jag i ett senare skede började tänka på peruken. Jag visste ju att det var en protes, Daniel vet att det är en protes, våra vänner vet att det är en protes, och ingen, varken Daniel eller våra vänner, skulle bry sig om jag gick utan. Så, då måste det ju bli att man bär protesen/peruken för alla andra. För man skall ju se ut på ett visst sätt. Normen ni vet. (Detta var innan jag fick information om, och kände av, snedbelastning. Protesen har ju andra bra funktioner förutom att det ger sken av att man har ett bröst.)

Under min behandling har mitt utseende förändrats helt. Mitt hår försvann, mitt ansikte var kalt och slätt, jag har flera stora ärr, vissa synliga, mitt bröst är borta, jag blev svag och kutryggig, huden grå och massor med andra förändringar. Jag skiljde nu från mängden. Det har stirrats och viskats. Och vissa dagar önskade jag att jag hade haft en peruk (den kom först när alla behandligar var över), och vissa dagar orkade jag inte gå ut. Men med tiden fick jag mera skinn på näsan och mera "skit samma" anda. Och de där orden som de sa om att vara "hel" och "se bra ut" började skava på ett nytt sätt. Mera irriterat och upproriskt.

För under protesen. Så som jag ser ut egentligen. Ser det inte "bra ut"? Är jag inte "hel" för att jag avviker från massan? Nej vet ni. Orsaken till varför de där orden skaver så hårt är för att jag inte tror på det där. Jag tror inte på att utseendet säger något som helst om vem vi egentligen är. Jag känner att jag ser lika "bra ut" med ett bröst. Och jag känner mig lika "hel" med ett bröst som med två. Och hade jag plötsligt haft tre bröst, hade jag tyckt det var onödigt, men det hade inte definierat hur jag tänker kring mitt eget värde och  hur jag mår när jag ser mig i spegeln.

Och det där med kvinlighet. Var sitter den? Vad är det överhuvudtaget? Det får bli ett eget blogginlägg.

 

 

 

 

Publicerad 05.03.2014 kl. 13:28

Bara gör´t.

Nu när vi var hemma i Finland blev ju Ensio, som ni säkert känner till, sjuk och vi fick spendera några nätter och dagar på sjukan. Naturligt nog blev jag tvingad att plocka fram den bortglömda Finskan. Först tyckte jag det var extremt jobbigt att behöva prata Finska, det har aldrig varit min starka sida om man säger så, men nu hade jag inget val, det var bara att köra på. Ungefär som när man skall ta det där första doppet i sjön efter bastun. Man tar ett djupt andetag och bara gör´t. Och hej, det var inte så farligt. Det blev inte helt rätt alla gånger, och ibland fick jag ta till lite svenska ord emellan.  Men vi förstod varandra, och ingen skrattade. Det får bli årets utmaning. Sluta vela och fundera så mycket, bara gör´t.  
Publicerad 22.05.2013 kl. 12:22

Inte en riktigt vanlig semester.

Semestern i Finland blev inte riktigt "som vanligt". Ensio åkte på århundradets kräksjuka som visade sej vara Rotavirus. Det hela slutade i två nätter och två dagar på barnavdelningen i dropp, sedan åkte vi hem till mina föräldrar i tro på att han nu var bättre, bara för att sedan åka in igen och spendera ytterligare en natt på sjukan. Efter ett misslyckat försök med att sätta kanyl blev det tillsist sond och vätskeersättning. Hemresan fick vi boka om två gånger.. Stackars lilla E. Men vi konstaterade åter igen att vi måste ha världens tålmodigaste och lätthanterliga unge. Lugn och trygg tog han sig igenom allt. Nu är vi hemma i Stockholm igen och Ensio mår bra. Nu jobbar Ensio hårt på att återfå sina gamla former igen.

Men förutom sjukan, var det en härlig semester. 

 

Publicerad 20.05.2013 kl. 10:57

Löpturen? Kalendern?

Hur gick det med löpturen? Jo, tack. Inget framfall, det var ju bra. Men så tungt det var och oj vilken dålig kondis. Knät pajade direkt, märkte jag i går.  Och ryggen. Så. Det blir nog att träna lite mera styrka innan jag vågar prova igen. 

Försöker jobba lite med mitt kalenderprojekt. Det är roligt men svårt att få tiden att räcka till. Här får ni en litet smakprov av några månader. Medan Barnet sover skall jag sätta mej en stund. Vi hörs snart igen!

 

Publicerad 25.04.2013 kl. 11:22

Vad jag tänker på till kaffet.

För ett tag sedan träffade jag en rätt så ny vän. Härligt att få nya vänner som vuxen! Hon bloggar också och vi pratade lite om det här med blogg-förbannelsen. När man bloggar och kanske visar upp fina saker/detaljer på bloggen, nyrenoverade rummet, loppisfyndade klänningen eller vad det nu kan vara, känner man tillslut en (troligen imaginär) förväntan att det också i verkligheten borde vara så där tipp topp och fint som det ser ut på bloggen. Och det är det ju väldigt sällan. 

Jag bestämde mej för att sänka tröskeln på en gång och bjöd hem henne till oss efter vår lång-fika. Hem till ett t o t a l t kaos. Det var skönt och väldigt befriande. Vi fikade té och apelsin (det var det som fanns hemma) på ett smuligt köksbord överbelamrat med papper och saker. När hon lånade toaletten hade hon två toalettstolar att välja på. En som var kopplad men inte fastskruvad och en som stod under handfatet. Vi är fortfarande vänner. 

Jag tycker att det blivit lättare att sluta bry sej om yta, både det egna och hur det ser ut hemma, när jag blivit äldre och fått lite bättre självkänsla och självförtroende. Som tur är har jag hittat någonslags grundtrygghet som inte påverkas av yttre faktorer. Men Barnet har ju dragit detta ännu ett steg längre. Nu går det inte längre att bry sej. Det finns varken tid eller kraft att fixa så mycket. Det blir som det blir och man ser ut som man gör för dagen. Väldigt skönt.

En annan härlig sak är att detta också runnit över till det kreativa. Plötslig är jag inte lika självkritisk och hård mot mej själv varken då det gäller mitt skrivande eller den grafiska formgivningen och jag får så mycket mera gjort. 

Det var det. Nu har kaffet kallnat och Barnet vaknar vilken sekund som helst. Hörs snart igen.

 

 

Publicerad 22.04.2013 kl. 14:59

Mina planer.

Nu när jag är så van att umgås med någon (Ensio) dygnet runt och plötsligt får några timmar för mig själv har jag lite svårt att slappna av. Precis höll jag på att få hjärtstopp då tanken plötsligt slog mej "Var är Ensio?" i några sekunder trodde jag att jag förlagt honom. Men det har jag ju inte. Han är ute på vagnsfärd med sin Far, Farfar och Farmor. Lite feber har han efter vaccinet i går.

Själv skall jag strax bege mej till min frisör. Utväxten skall väck. Äntligen. Skvallerkvoten skall även uppfyllas. Roligt i ca 10 min, sedan brukar illamåendet smyga sej på. Det finns en gräns för hur många suddiga kändis-strandbilder med inzoomade celluliter man orkar se. Som tur är brukar de också ha Elle på frisörssalongen. En redig tidning med (endast) reklam brukar rensa hjärnan som en iskall hink vatten. Ställa hjärnan i någonslags viloläge. Sedan är det ytterst njutbart att slå på hjärnan igen på vägen hem. Så ser mina planer ut för eftermiddagen. 

Publicerad 20.04.2013 kl. 13:40

Som vanligt i Finland.

Som vanligt vaknar Barnet då man satt sej ner en stund. Som o-vanligt somnade han om igen. 

Läste på Linns blogg att hon skall flytta tillbaka till Österbotten från Helsingfors. Detta gav mej en deppdag. Inte för att just Linn skall flytta (det blir säkert superbra) utan för att jag rätt så ofta, om än allt mera sällan, leker med tanken, hur det skulle vara om VI skulle flytta. Från Stockholm till Österbotten. I min fantasi skulle vi bo i Vasa. I vöråstan. Nära bästa Bror och hans familj. Vi skulle sitta i tiklasparken. Kanske ha picknick, kasta lite fresbee. Vi skulle hänga på Andrés altan. Kidsen skulle vara bästisar. Vi skulle åka och hälsa på Miias och mina föräldrar till helgerna. Äta söndamiddag tillsammans. Det skulle alltid vara varmt. Alltid vår, sommar och lite varm och mysig höst. Aldrig vinter. Vi skulle alla må bra och vara glada. D familj skulle hälsa på oss ofta. Jag skulle plötsligt prata flytande finska. Lika ofta flyttar vi till ett litet hus i Öja eller Kokkola. Ibland bor vi i lägenhet i Helsingfors.

Jag fantasi-flyttar. Planerar. Ju mer perfekt finlandsliv jag målar upp desto deppigare blir jag. Sen kommer Daniel hem och frågar vad vi skulle jobba med? Hur skulle det gå med hans företag? Och stockholm då? Våra vänner här. Allt det fina vi byggt upp här, tillsammans.

Sen suddas det ut lite. Och jag känner hur jag blir lite skarpare i kanterna igen.

Nu har Ensio vaknat. Nu blir det snart potatis och morot. Det är bra. Det tycker han om.

Publicerad 16.04.2013 kl. 11:52

 

Jag är 32 år, finlandssvensk, gift och bosatt i stockholm och mamma till Ensio. Bloggen Som vanligt startade jag när allt ännu var som vanligt. Jag var ledig från mina studier till webbredaktör och var mammaledig. I juni fick jag reda på att jag har bröstcancer. Och nu är inget som vanligt längre. 

För att få kontakt, maila på: Infocomeagain@gmail.com

Instagram

 

 

 

Diy or Die

En gul apelsin

Fia Lotta Jansson

Hannas Virrvarr

Harpan Serien

Hello Kiddo

Hej Tristess

Ida-Lina

Inspirationsskafferiet

Linda Irenedotter Ingemansson

Lundagård

Cecilia Blankens

Lopptorget

Malin Ahlsved

Miia-Smycken

Minna Palmqvist

Malenami

Skråmor

Världens bästa musik

Weekday Carnival

Nästan för lycklig

Livet & Helsingfors

Karkki

Fine little day

A beautiful mess

Creature comforts

 

 

 

Ses snart igen!