Får man blunda sig igenom oktober?

 

Jag är så tudelad över detta. Om jag skall skriva här. Om jag skall hålla i en insamling också i år. För egentligen kanske jag inte vill. Jag vill kanske helst fortsätta mitt liv. Blunda mig igenom oktober och alla Rosa bandet insamlingar, blunda mig igenom hösten med alla minnen och skynda mig frisk. Men det går inte. 

Under det här året som har gått sedan jag fick min cancerdiagnos har jag fått uppleva nästan hela spektret av känslor. Jag har varit rädd, ledsen, känslokall, tacksam, hoppfull osv. Den enda känslan jag känt väldigt lite av är förvånande nog ilska. I stället tog en matt accepterande känsla, rätt så snabbt, ilskans plats. Jag tror inte det är så hälsosamt. För acceptans ligger i bland farligt nära känslan av att ge upp.  

Förra veckan var jag på en jämnårig väns begravning. Kyrkan var proppfull av människor, proppfull av sorg och så mycket medmänsklighet och kärlek. Det var en underbart fin begravning. Mitt i begravningen kom den, ilskan. Jag viste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville ställa mig upp i bänken och ful-gråt-gorma, drämma till den där jvla cancern. Ge den vad den tål. 

Så nej. Att blunda mig igenom oktober är inget alternativ. Jag har därför bestämt mig för att också i år hålla i en Rosa bandet insamling. Om jag orkar, för det är rätt så utmattande att rota runt i det som varit, så kanske jag skriver några inlägg här på bloggen om allt som var och hur det blev.

Hoppas ni vill vara med under oktober och samla in så mycket som möjligt till cancerforskningen! 

En länk till min insamling hittar ni här.

/Lina 

Publicerad 30.09.2014 kl. 11:41

Om Hanna Fahls krönika på DN, om håret, kvinnligheten, normen och hur det förändrat mig.

Fick tips av Jonna om Hanna Fahls krönika på DN om den korta kvinnofrisyren.  Om hur kvinnohåret inte får vara bara hår, utan att det alltid ses som ett uttryck för en åsikt. (Läs krönikan Här.) Hanna skriver bl.a. att "..kulturen om och om igen inpräntar i oss att långt hår är synonymt med kvinnlig identitet, fertilitet och heterosexuell attraktionskraft....".

Hanna skriver också;   "I januari spreds en krönika med titeln ”Girls with short hair are damaged”. Någon okänd snubbe med pseudonymen ”Tuthmosis” lade ut texten kring hur ”långt hår är i princip universellt attraktivt för män” och att de som klipper av det är ”jobbigare, mer maskulina, mer sinnesförvirrade”. Texten har nästan 10.000 kommentarer och har fått 240.000 ”likes” på Facebook." 

Tur att jag inte är vän med "Tuthmosis" och hans vänner.

Själv har ju gått från mellanlånghårig blond (page med lugg, väldigt snäll och tam frisyr) till skallig -utan varken fransar eller bryn- till mörk och korthårig, allt inom ett halvår. Och reaktionerna? Min man tycker jag är fin. Det är jag glad för. Medelålders och ännu äldre män skakar på huvudet, stirrar ut. En och annan har sett äcklad ut. Medelålders kvinnor och äldre har sett roade ut, en och annan lite provocerad (detta efter att håret växt ut från cellgiftsskalligheten till något som skulle kunna vara en frivillig frisyr). Bland yngre (under 40) tycker jag att jag fått en och annan uppskattande blick, lite nyfikenhet. Inget negativt i alla fall. Varken bland yngre män eller kvinnor. 

Och jag då. Hur känner jag inför denna uppenbarligen okvinliga, ofertila och enligt den heterosexuella normen, väldigt oattraktiva fisyr? Jo tack bra.

Känner jag mig okvinlig? Inte hela tiden men ibland. Ofertil? Ja, just nu men det beror inte på frisyren utan på cellgifterna. Känner jag mig oattraktiv? Nej, inte alls. 

Jag trivs ganska bra i mitt korta hår. Jag tror jag kommer behålla det, en tid i alla fall. Jag försöker tänka om. Försöker att komma i från mina tidigare, för mig själv, trygga ramar för hur jag ska se ut. För hur jag vill bli sedd på, till vilken grupering jag vill tillhöra. Det är jäkligt befriande. Jag upplever att när jag lyckats (under kropsligt tvång, kan man väl säga) ta mig ur mina gamla tankebanor kring utseende, vikten av att "se bra ut", vikten av att inte sticka ut, hålla mig till normen, vara andra (både män och kvinnor) till lags, har så många andra tankar också förändrats. Det smittar av sig, på andra områden i livet.

Och det är bra. Det är precis som jag vill ha det. 

Publicerad 14.04.2014 kl. 15:32

Det jag längtar efter.

Efter beskedet att de blandat i hop mitt vävnadsprov med en annans blev det lite tyngre. Jag har haft svårt att hitta den där punkten, den där som är lite längre bort än allt annat, en punkt man kan fokusera på.  Jag vet att det är viktigt. Annars glider man ner. Cancern får inte ta över. Inte mentalt. Men jag är så trött. Jag vill ha tillbka mitt eget liv. Det livet jag hade innan, som är normalt och där jag själv fick bestämma. Bestämma när och vad vi skall äta i kväll, om vi skall se en film. Träffa våra vänner. Ta en promenad till parken. Åka på en resa. Där vi själva kunde planera vårt liv. Inte cancern.

Jag och Daniel pratade om vad vi skall göra när behandlingen är över. Vi åker till Paris, sa Daniel. Och det vill jag. Jag vill till Paris. Det är som för så många andra, "vår stad", som vi älskar och har besökt flera gånger. Vi skall gå omkring i Belleville, äta på den där uteserveringen, beställa in på knagglig franska. Köpa in ett för dyrt vin. Bo på det där hotellet med underbara balkonger, dammig heltäckningsmatta och mörka tapeter i sammet. Njuta. Men först.

Det jag längtar efter mest är detta. Vi tar det där lilla planet från Arlanda till Vasa. Jag, Daniel och Ensio. Det luktar svagt av något man inte kan definiera. De som suttit på våra platser innan oss har lämnat skräp efter sig. Vi dricker en kopp kaffe på planet, ljudet från propellern överröstar oss. Vi ler mest. Kaffet är varmt och jag bränner mig på tungan. Planet är försenat som vanligt. När vi åker in över Vasa ser man bara åkrar. Färgglada lappar i olika färger med fläckar av snö. Det är grått. Det ser ut som att det regnat.

Vi spanar efter dem på andra sidan av glaset, den där smutsiga glasväggen som skiljer resenärerna från släkten. Och sen plötsligt ser vi dem. Hela gänget. Mina föräldrar, bror, syster, Janika, Göran, barnen.Vi vinkar och orkar knappt vänta på väskan. Vi kramas, är uppspelta och lite för högljudda. Sen åker vi hem till min bror. Vi sitter i deras nya kök. Det blir fuktigt på fönstrena för vi är så många. Vi dricker kopp efter kopp av kaffe fast vi alla borde låta bli. Pappa och Göran äter bullar. Ensio och Ester leker med sina kusiner. Sen tar vi en kirppisrunda. Åtminstone SPR kirppis och gamla Vasa. Det är redan mörkt när vi på rad senare kör längs med riksåttan. Det har börjat snöa och det är nog vinterns sista snö. Ensio har somnat och i bakspegeln kan jag se lyktorna på mina föräldrars bil. 

 

 

Publicerad 31.10.2013 kl. 13:20

Dag 2, ny röntgen, insamlingen och tack för all pepp!

I går fick jag min tredje kur. Det betyder att vi är halvvägs. De tre följande kurerna blir med andra mediciner, med nya biverkningar. Men halvvägs! Det känns bra!

I dag (ja, på en lördag) skall de göra en ny lung- och bukröntgen, för att se att inget förändrats med mina lymfkörtlar som de tog prov på för några veckor sedan (här och här kan ni läsa om det..). Sedan är det också fläcken på lungan. Som jag valt att nästan glömma. Den ligger dumt till, så de kan inte ta något vävnadsprov. Utan bara röntga och se så den inte växer. Fläcken kan vara ärrbildning, en infektion...men det kan också vara cancer, men av någon anledning oroar jag mig inte för just det. Det kanske finns en gräns för vad man orkar ta in. Och som min fina vän Martin så träffsäkert uttryckte det mitt i eländet med vävnadsproverna "joku raja tycker man ju". Och ja så är det, någon gräns måste det väl ändå finnas ? 

Något som inte verkar ha någon gräns är däremot insamlingen, glädjande nog! Nu är insamlingen uppe i 20 850! Det känns så fantastiskt! När jag började insamlingen hade jag 2000 kr som mål. Sedan höjde jag till 5000 kr. Jag skrev i ett mail till min syster att jag i smyg fantiserade om att samla ihop 10 000 till forskningen, tänk om? Och nu är insamlingen 20 850! Tack till er alla som vill skänka och bidra till forskningen,  tack till er som gillat insamlingen på FB, och som spridit ordet vidare på era bloggar! Jag önskar att jag kunde få träffa er alla och ge er världens största kram! Hoppas ni förstår vilken stor skillnad ert bidrag gör! Och fortsätt gärna tipsa era vänner och bekanta om insamlingen så att vi kan samla in ännu mera till cancerfonden! 

Vill också tacka för all uppmuntran och pepp vi fick efter förra blogginlägget både på FB, per post och här på bloggen! Det betyder så mycket och ger oss nya krafter att orka kämpa vidare! <3

Publicerad 26.10.2013 kl. 10:57

Mellan frukost och middag.

Nu är jag hemma efter operationen. Snart är jag helt utan hår. Jag tycker jag liknar min pappa. Min pappa på 90-talet. Ännu i morse hade jag en liten ö av hår uppe på huvudet. Nu är ön snart borta.

Innan duschen ser jag mig i spegeln. Ett bröst mindre, en port som sticker ut på ett onaturligt sätt under nyckelbenet, ärret bredvid. Det nya operationssåret på halsen, alla märken på armarna. Det blanka huvudet, hyn som blivit så matt. Jag känner mig kroppsligt avklädd. Som att jag förlorar bit för bit.

Jag tänker på vad utseendet betydde förr, innan det här. Och jag kommer inte ihåg. Det är så här jag ser ut, egentligen, tänker jag. Snart är jag alldeles blank. 

Mitt nya ärr. Denna alldeles synlig på halsen. Ensio pekar, vill känna. Vi står vid spegeln och jag visar, vi skrattar och tittar. Han klappar mig på huvudet, ner på hallgolvet regnar små gråblonda hårstrån.

Middagen är snart klar.

 

Publicerad 27.09.2013 kl. 21:32

Kika in på bloggen Minnen i mode och om min Mommo Greta.

För att få ett litet avbrott i allt det lite dystra här på bloggen vill jag bara tipsa om finafina bloggen Minnen i mode. Så roligt och intressant att läsa, och fina bilder! Börjar sakna min härliga Mommo då man ser de eleganta gamla damerna.

Min Mommo Greta var alltid noggran med sin stil. Det skulle vara bra kvalité, helst inhemskt, dvs. finskt. Hon hade ofta hatt och så knöt och sina scarfs som en rosett runt halsen. Men lika ofta kunde hon komma emot en i dörren barfota med en pappersbit mellan tån, i något som såg ut som morfars gamla byxor och ett ärmlöst underlinne. Hon steg barfota i stövlarna, tog mig under armen och så gick vi ut på gården för att se på blommorna och njuta i solen. 

Besök bloggen här

Publicerad 14.09.2013 kl. 12:15

Ett Hej från dimman samt nya planer.

Nu har jag fått min venport och min första behandling. Mest tröttheten som är påträngande och alla dessa mediciner. Helatiden, överallt. Jag försöker promenera, orka umgås, smida nya planer (!) och vila.

Det tyngsta är naturligtvis att inte orka vara den mamma jag brukar vara. Känns lite vemodigt när jag märker att Ensios grundtrygghet långsamt förflyttas till Daniel, istället för hos mig. Egentligen vet jag att det är bra. Det är helt som det skall vara. Jag finns ju fortfarande här om än lite mattare i pälsen.

Publicerad 05.09.2013 kl. 16:15

Saker man kan utbrista i.

Vi tog en veckas semester, mellan två sjukhusbesök, och åkte till mina föräldrar i finland. Vi bokade sent på kvällen, packade minimalt och åkte morgonen efter. Det var så underbart. Att komma bort, tänka på något annat ett tag, få träffa familjen. 

Dagen efter att vi kom hem träffade vi vår läkare och fick reda på mera om tumören. Vi fick både positiva besked och mindre positiva. Nu känner jag att det börjar bli svårt att skilja på vanliga livet och cancerlivet. Hittills har det känts overkligt. Men det gör det inte nu längre. Den där mörka dimman som jag vet att jag måste ta mig igenom närmar sig. 

Organisationen Ung cancer säljer ett armband med texten "Fuck Cancer". Jag har hittills känt mig lite ambivalent inför budskapet, jag är väl lite för gammal för den egentliga målgruppen, har jag tänkt. Hittills har jag kunnat se ganska sakligt på min sjukdom, analyserat fakta och kalkylerat, må hända lite känslokallt, över framtiden. Har inte riktigt känt den där ilskan än som skulle få mig att utbrista i ett "Fuck cancer". Men nu så. Nu känner jag precis så. F-K Cancer för allt som den förstör. Så. Nu var det sagt.

(Här kan ni köpa ett armband)

Publicerad 16.08.2013 kl. 21:44

Bara gör´t.

Nu när vi var hemma i Finland blev ju Ensio, som ni säkert känner till, sjuk och vi fick spendera några nätter och dagar på sjukan. Naturligt nog blev jag tvingad att plocka fram den bortglömda Finskan. Först tyckte jag det var extremt jobbigt att behöva prata Finska, det har aldrig varit min starka sida om man säger så, men nu hade jag inget val, det var bara att köra på. Ungefär som när man skall ta det där första doppet i sjön efter bastun. Man tar ett djupt andetag och bara gör´t. Och hej, det var inte så farligt. Det blev inte helt rätt alla gånger, och ibland fick jag ta till lite svenska ord emellan.  Men vi förstod varandra, och ingen skrattade. Det får bli årets utmaning. Sluta vela och fundera så mycket, bara gör´t.  
Publicerad 22.05.2013 kl. 12:22

Inte en riktigt vanlig semester.

Semestern i Finland blev inte riktigt "som vanligt". Ensio åkte på århundradets kräksjuka som visade sej vara Rotavirus. Det hela slutade i två nätter och två dagar på barnavdelningen i dropp, sedan åkte vi hem till mina föräldrar i tro på att han nu var bättre, bara för att sedan åka in igen och spendera ytterligare en natt på sjukan. Efter ett misslyckat försök med att sätta kanyl blev det tillsist sond och vätskeersättning. Hemresan fick vi boka om två gånger.. Stackars lilla E. Men vi konstaterade åter igen att vi måste ha världens tålmodigaste och lätthanterliga unge. Lugn och trygg tog han sig igenom allt. Nu är vi hemma i Stockholm igen och Ensio mår bra. Nu jobbar Ensio hårt på att återfå sina gamla former igen.

Men förutom sjukan, var det en härlig semester. 

 

Publicerad 20.05.2013 kl. 10:57

Helgrapport.

Det var en skön helg. I lördags var det alldeles underbart väder och vi passade på att promenera söder runt. Söder visade upp sej från sin bästa sida, sprang på flera vänner som var ute i solen.

Matpaus.

Vi prövade kaffet på Johan & Nyström Konceptbutiken på swedenborgsgatan 7,  som fick 10/10. Väldigt trevligt.

Elektronikpaus på götgatan. Daniel smygfotar.

Vårt gamla hood Hornstull har ju fått en ny galleria. För mig känns Hornstull tyvärr lite förstört. Gamla knivsöder är nu plötsligt mera likt fridhemsplan eller skanstull, mycket beroende på att tex. H&M och Granit nu finns där.. Jag tyckte om att det fanns så få butiker där förut. Synd.

Söndagen bjöd på mera hemmahäng och fix. En av oss är på söndagsskate. En somnade till natten redan kl 19. Gissa vem.

Publicerad 28.04.2013 kl. 21:17

Löpturen? Kalendern?

Hur gick det med löpturen? Jo, tack. Inget framfall, det var ju bra. Men så tungt det var och oj vilken dålig kondis. Knät pajade direkt, märkte jag i går.  Och ryggen. Så. Det blir nog att träna lite mera styrka innan jag vågar prova igen. 

Försöker jobba lite med mitt kalenderprojekt. Det är roligt men svårt att få tiden att räcka till. Här får ni en litet smakprov av några månader. Medan Barnet sover skall jag sätta mej en stund. Vi hörs snart igen!

 

Publicerad 25.04.2013 kl. 11:22

Vad jag tänker på till kaffet.

För ett tag sedan träffade jag en rätt så ny vän. Härligt att få nya vänner som vuxen! Hon bloggar också och vi pratade lite om det här med blogg-förbannelsen. När man bloggar och kanske visar upp fina saker/detaljer på bloggen, nyrenoverade rummet, loppisfyndade klänningen eller vad det nu kan vara, känner man tillslut en (troligen imaginär) förväntan att det också i verkligheten borde vara så där tipp topp och fint som det ser ut på bloggen. Och det är det ju väldigt sällan. 

Jag bestämde mej för att sänka tröskeln på en gång och bjöd hem henne till oss efter vår lång-fika. Hem till ett t o t a l t kaos. Det var skönt och väldigt befriande. Vi fikade té och apelsin (det var det som fanns hemma) på ett smuligt köksbord överbelamrat med papper och saker. När hon lånade toaletten hade hon två toalettstolar att välja på. En som var kopplad men inte fastskruvad och en som stod under handfatet. Vi är fortfarande vänner. 

Jag tycker att det blivit lättare att sluta bry sej om yta, både det egna och hur det ser ut hemma, när jag blivit äldre och fått lite bättre självkänsla och självförtroende. Som tur är har jag hittat någonslags grundtrygghet som inte påverkas av yttre faktorer. Men Barnet har ju dragit detta ännu ett steg längre. Nu går det inte längre att bry sej. Det finns varken tid eller kraft att fixa så mycket. Det blir som det blir och man ser ut som man gör för dagen. Väldigt skönt.

En annan härlig sak är att detta också runnit över till det kreativa. Plötslig är jag inte lika självkritisk och hård mot mej själv varken då det gäller mitt skrivande eller den grafiska formgivningen och jag får så mycket mera gjort. 

Det var det. Nu har kaffet kallnat och Barnet vaknar vilken sekund som helst. Hörs snart igen.

 

 

Publicerad 22.04.2013 kl. 14:59

Mina planer.

Nu när jag är så van att umgås med någon (Ensio) dygnet runt och plötsligt får några timmar för mig själv har jag lite svårt att slappna av. Precis höll jag på att få hjärtstopp då tanken plötsligt slog mej "Var är Ensio?" i några sekunder trodde jag att jag förlagt honom. Men det har jag ju inte. Han är ute på vagnsfärd med sin Far, Farfar och Farmor. Lite feber har han efter vaccinet i går.

Själv skall jag strax bege mej till min frisör. Utväxten skall väck. Äntligen. Skvallerkvoten skall även uppfyllas. Roligt i ca 10 min, sedan brukar illamåendet smyga sej på. Det finns en gräns för hur många suddiga kändis-strandbilder med inzoomade celluliter man orkar se. Som tur är brukar de också ha Elle på frisörssalongen. En redig tidning med (endast) reklam brukar rensa hjärnan som en iskall hink vatten. Ställa hjärnan i någonslags viloläge. Sedan är det ytterst njutbart att slå på hjärnan igen på vägen hem. Så ser mina planer ut för eftermiddagen. 

Publicerad 20.04.2013 kl. 13:40

Boktipset.

I går var vi och handlade lite böcker. Här visar Ensio er en av sina nya böcker, "Lilla Foten" av Emma Adbåge. Om ni ser riktigt noggrant kan ni också se delar av Ensios lunch i högra hörnet.

Ensio satte även genast tänderna i Boken "Somna utan gråt" av Elizabeth Pantley. Lite hårdsmält tyckte han. Själv tyckte jag den var väldigt vettig. Kanske den får ett eget blogginlägg?

Publicerad 18.04.2013 kl. 23:29

 

Jag är 32 år, finlandssvensk, gift och bosatt i stockholm och mamma till Ensio. Bloggen Som vanligt startade jag när allt ännu var som vanligt. Jag var ledig från mina studier till webbredaktör och var mammaledig. I juni fick jag reda på att jag har bröstcancer. Och nu är inget som vanligt längre. 

För att få kontakt, maila på: Infocomeagain@gmail.com

Instagram

 

 

 

Diy or Die

En gul apelsin

Fia Lotta Jansson

Hannas Virrvarr

Harpan Serien

Hello Kiddo

Hej Tristess

Ida-Lina

Inspirationsskafferiet

Linda Irenedotter Ingemansson

Lundagård

Cecilia Blankens

Lopptorget

Malin Ahlsved

Miia-Smycken

Minna Palmqvist

Malenami

Skråmor

Världens bästa musik

Weekday Carnival

Nästan för lycklig

Livet & Helsingfors

Karkki

Fine little day

A beautiful mess

Creature comforts

 

 

 

Ses snart igen!