Som vanligt har jag cancer.

Så hände det till slut. Den kom tillbaka. Eller kanske den aldrig försvann? Men i 1,5 år fick jag i alla fall hoppas att det skulle gå, att jag jag nu var frisk. Planera för framtiden, byta jobb, börja om från början, i perioder till och med njuta av livet. 

Men sedan i februari i år är den tillbaka. Under hela vintern, våren och sommaren har jag fått cellgifter och strålbehandling. 

På ett plan är vi känslomässigt bortdomnade. Och på så sätt har vi klarat av vardagen, sett till att Ensio påverkats så lite som möjligt. Men där under finns den där platsen jag inte vill gå till. Aldrig igen.

Sibirien, antarktis eller hetaste Sahara. Kylan, snöstormarna bergen. Det totala ensamheten där det gäller att bara klättra upp för samma jkla berg om och om igen. Kläderna är för tunna och himlen så där fult 80-tals lila. Hela tiden en glipa mellan vanten och kappan. Skorna är för kalla och snön tränger in. Allt man hör är ens egna andetag och vinden. Och man går. Framåt. Dag efter dag. Igen och igen. 

Och som vanligt vet vi fortfarande ingenting. Denna eviga väntan. Det skall röntgas, tas prover... Sittas i väntrum. Läsas samma tidningar. Försöka att möta andras antarktis, andras Sahara utan att läcka ut sitt eget. Möta vårdpersonal som bara har en vanlig dag på jobbet, som ibland har hårda händer. Åter en period där vi försöker att planera framåt. Våga hoppas. Hålla kvar den andra men inte kväva. Drömma. Hitta viljan att inte ge upp. Samtidigt som vi väntar. På vad? På att få lov att fortsätta livet?

Jag vägrar.

Vi har beställt tapeter, köpt färg. Nu skall vi fixa. Nu jklar skall det fixas. Just nu lever vi. Just nu är vi tillsammans. Han, jag och Ensio. Just nu rymmer i dag allt som behövs.

.... Med det sagt. Det är oktober, igen. Ett år har gått sedan förra inlägget här på bloggen. I år har jag också en insamling. Men jag har valt att göra det lite annorlunda denna gång. Jag har formget "Glöm inte klämma!" kort som säljs på www.komigenform.tictail.com. Korten ligger i en förpackning på 3st/100kr. Det är ett enkelt sätt att påminna din mamma, syster och vän att undersöka sina bröst samtidigt som du stöder Bröstcancerfonden. På www.bro.se kan du läsa mera om Bröstcancerfonden.

Kram, Lina 

 

 

 

 

Publicerad 04.10.2015 kl. 12:40

Får man blunda sig igenom oktober?

 

Jag är så tudelad över detta. Om jag skall skriva här. Om jag skall hålla i en insamling också i år. För egentligen kanske jag inte vill. Jag vill kanske helst fortsätta mitt liv. Blunda mig igenom oktober och alla Rosa bandet insamlingar, blunda mig igenom hösten med alla minnen och skynda mig frisk. Men det går inte. 

Under det här året som har gått sedan jag fick min cancerdiagnos har jag fått uppleva nästan hela spektret av känslor. Jag har varit rädd, ledsen, känslokall, tacksam, hoppfull osv. Den enda känslan jag känt väldigt lite av är förvånande nog ilska. I stället tog en matt accepterande känsla, rätt så snabbt, ilskans plats. Jag tror inte det är så hälsosamt. För acceptans ligger i bland farligt nära känslan av att ge upp.  

Förra veckan var jag på en jämnårig väns begravning. Kyrkan var proppfull av människor, proppfull av sorg och så mycket medmänsklighet och kärlek. Det var en underbart fin begravning. Mitt i begravningen kom den, ilskan. Jag viste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville ställa mig upp i bänken och ful-gråt-gorma, drämma till den där jvla cancern. Ge den vad den tål. 

Så nej. Att blunda mig igenom oktober är inget alternativ. Jag har därför bestämt mig för att också i år hålla i en Rosa bandet insamling. Om jag orkar, för det är rätt så utmattande att rota runt i det som varit, så kanske jag skriver några inlägg här på bloggen om allt som var och hur det blev.

Hoppas ni vill vara med under oktober och samla in så mycket som möjligt till cancerforskningen! 

En länk till min insamling hittar ni här.

/Lina 

Publicerad 30.09.2014 kl. 11:41

Om Hanna Fahls krönika på DN, om håret, kvinnligheten, normen och hur det förändrat mig.

Fick tips av Jonna om Hanna Fahls krönika på DN om den korta kvinnofrisyren.  Om hur kvinnohåret inte får vara bara hår, utan att det alltid ses som ett uttryck för en åsikt. (Läs krönikan Här.) Hanna skriver bl.a. att "..kulturen om och om igen inpräntar i oss att långt hår är synonymt med kvinnlig identitet, fertilitet och heterosexuell attraktionskraft....".

Hanna skriver också;   "I januari spreds en krönika med titeln ”Girls with short hair are damaged”. Någon okänd snubbe med pseudonymen ”Tuthmosis” lade ut texten kring hur ”långt hår är i princip universellt attraktivt för män” och att de som klipper av det är ”jobbigare, mer maskulina, mer sinnesförvirrade”. Texten har nästan 10.000 kommentarer och har fått 240.000 ”likes” på Facebook." 

Tur att jag inte är vän med "Tuthmosis" och hans vänner.

Själv har ju gått från mellanlånghårig blond (page med lugg, väldigt snäll och tam frisyr) till skallig -utan varken fransar eller bryn- till mörk och korthårig, allt inom ett halvår. Och reaktionerna? Min man tycker jag är fin. Det är jag glad för. Medelålders och ännu äldre män skakar på huvudet, stirrar ut. En och annan har sett äcklad ut. Medelålders kvinnor och äldre har sett roade ut, en och annan lite provocerad (detta efter att håret växt ut från cellgiftsskalligheten till något som skulle kunna vara en frivillig frisyr). Bland yngre (under 40) tycker jag att jag fått en och annan uppskattande blick, lite nyfikenhet. Inget negativt i alla fall. Varken bland yngre män eller kvinnor. 

Och jag då. Hur känner jag inför denna uppenbarligen okvinliga, ofertila och enligt den heterosexuella normen, väldigt oattraktiva fisyr? Jo tack bra.

Känner jag mig okvinlig? Inte hela tiden men ibland. Ofertil? Ja, just nu men det beror inte på frisyren utan på cellgifterna. Känner jag mig oattraktiv? Nej, inte alls. 

Jag trivs ganska bra i mitt korta hår. Jag tror jag kommer behålla det, en tid i alla fall. Jag försöker tänka om. Försöker att komma i från mina tidigare, för mig själv, trygga ramar för hur jag ska se ut. För hur jag vill bli sedd på, till vilken grupering jag vill tillhöra. Det är jäkligt befriande. Jag upplever att när jag lyckats (under kropsligt tvång, kan man väl säga) ta mig ur mina gamla tankebanor kring utseende, vikten av att "se bra ut", vikten av att inte sticka ut, hålla mig till normen, vara andra (både män och kvinnor) till lags, har så många andra tankar också förändrats. Det smittar av sig, på andra områden i livet.

Och det är bra. Det är precis som jag vill ha det. 

Publicerad 14.04.2014 kl. 15:32

Om brösten och kroppen och vad som skaver.

Såg den här videon till morgonkaffet. Och det är ju inget nytt. Men så sorgligt.

Jag har länge tänkt skriva ett inlägg om kroppen. Eller egentligen. Om tankar. För det är ju där styrkan hos oss sitter, eller hur? I huvudet. Sällan i kroppen. Jag vill skriva om hur ens tankar kring kroppen, utseende, vilja att tillfredställa andras förväntan på hur man ser ut, förändras när kroppen ofrivilligt och oåterkalleligt förändras. 

Men det är svårt. För det är ett brett ämne. Och det spretar åt alla håll. Det spretar mellan förnuftet och viljan att behaga. Galet va? 

När jag fick reda på att jag hade bröstcancer valde jag att få hela bröstet bortopererat. (Jo, jag fick göra valet själv. Och det var helt rätt val, visade det sig i ett senare skede.) Eftersom det skulle gå snabbt, rekommenderades jag att vänta med att göra en rekonstruktion, så att de kunde komma i gång med cellgiftsbehandlingen så snabbt som möjligt. Man ville inte riskera att det skulle bli komplikationer som skulle kunna skjuta upp mina cellgiftsbehandlingar. Det betyder att jag två veckor efter att jag fick min cancerdiagnos, fann mig själv sittandes i en sjukhussäng, rätt så hög på morfin, med en dränageslang och påse från operationssåret, funderandes över min nya kropp. Där i morfindimman tänkte jag rätt så klart, minns jag. När jag kom hem tillbaka till min nya vardag blev det svårare. Innan jag lämnade avdelningen kom det en sjuksköterska med en BH och en protes i tyg och bomull. Mödosamt hjälpte hon mig på med BH:n och försiktigt satte hon in protesen. "Så", sa hon. "Nu ser det bra ut."

Ytterligare några veckor senare besökte jag en butik där man får hämta de bröstproteser som man har rätt till från landstinget samt handla underkläder som fungerar till. Efter att vi provat ut proteser och jag uttryckt att det kändes bra med protesen sa kvinnan som hjälpt mig att "Nu är du mera hel igen". 

De här två meningarna, troligen sagda med stor välvilja och värme, har förföljt mig. "Nu ser det bra ut", "Nu är du mera hel igen".

Det skaver. Det skaver för att meningarna är sagda av personal i "branschen" (Bröstcancerbranschen). Till en människa som snabbt måste finna sig i en situation där kroppen just har förändrats för alltid. Där budskapet i stället borde vara " Det känns tufft just nu, men det kommer kännas lättare." "Brösten/utseendet definerar inte vem du är, varken som kvinna eller människa"  

Redan där i morfindimman på sjukhuset skavde det. Och skaver än. Och jag är ingen radikal bröstprotesmotståndare (tror inte att de finns f.ö). Jag använder alltid min protes, för jag vill använda BH (obekvämt utan), och för att protesen motverkar snedbelastningen som annars lätt blir när man plötsligt är "tyngre på ena sidan", och så sitter ju kläderna som de skall.

Precis efter min bröstoperation minns jag att jag och Daniel tog en promenad och pratade länge om avsaknaden av ett bröst. Om rekonstruktion, utseende och mina rädslor för vad andra skulle tänka och tycka. Jag vet att jag tänkte mycket på för vems skull jag bar protesen, på samma sätt som jag i ett senare skede började tänka på peruken. Jag visste ju att det var en protes, Daniel vet att det är en protes, våra vänner vet att det är en protes, och ingen, varken Daniel eller våra vänner, skulle bry sig om jag gick utan. Så, då måste det ju bli att man bär protesen/peruken för alla andra. För man skall ju se ut på ett visst sätt. Normen ni vet. (Detta var innan jag fick information om, och kände av, snedbelastning. Protesen har ju andra bra funktioner förutom att det ger sken av att man har ett bröst.)

Under min behandling har mitt utseende förändrats helt. Mitt hår försvann, mitt ansikte var kalt och slätt, jag har flera stora ärr, vissa synliga, mitt bröst är borta, jag blev svag och kutryggig, huden grå och massor med andra förändringar. Jag skiljde nu från mängden. Det har stirrats och viskats. Och vissa dagar önskade jag att jag hade haft en peruk (den kom först när alla behandligar var över), och vissa dagar orkade jag inte gå ut. Men med tiden fick jag mera skinn på näsan och mera "skit samma" anda. Och de där orden som de sa om att vara "hel" och "se bra ut" började skava på ett nytt sätt. Mera irriterat och upproriskt.

För under protesen. Så som jag ser ut egentligen. Ser det inte "bra ut"? Är jag inte "hel" för att jag avviker från massan? Nej vet ni. Orsaken till varför de där orden skaver så hårt är för att jag inte tror på det där. Jag tror inte på att utseendet säger något som helst om vem vi egentligen är. Jag känner att jag ser lika "bra ut" med ett bröst. Och jag känner mig lika "hel" med ett bröst som med två. Och hade jag plötsligt haft tre bröst, hade jag tyckt det var onödigt, men det hade inte definierat hur jag tänker kring mitt eget värde och  hur jag mår när jag ser mig i spegeln.

Och det där med kvinlighet. Var sitter den? Vad är det överhuvudtaget? Det får bli ett eget blogginlägg.

 

 

 

 

Publicerad 05.03.2014 kl. 13:28

När allt börjar om igen.

Nu har jag fått min sista behandling. Efter några bakslag kan jag nu konstatera att en 4 månaders lång dimma är över. 

Min kropp är alldeles slutkörd. Det är i kroppen allt känns, alla berg vi klättrat över, all dimma vi pressat oss igenom. 

Det är för tidigt att kunna summera. Det går inte att säga "Det här var vi med om". För det pågår alltjämt. Och jag antar att det kommer fortsätta länge än. 

Jag känner mig både kroppsligt och mentalt... nollställd. Cancern har skapat en skarp gräns mellan innan och nu. Mitt utseende är helt annorlunda, mina tankebanor nya. Den nya styrkan och oräddheten känns obekant precis som den nya vissheten om att allt bara är temporärt att linjen mellan att finnas och inte, är så mycket tydligare än förr och helatiden i vårt synfält. Det är omöjligt att gå tillbaka till hur det var innan. För det vi varit med om går inte att få oupplevt, allt vi förlorat kan vi inte få igen.

På så sätt känns det som att mitt liv börjat om igen. Efter en existentiell skrapning på 7 månader står jag nu på andra sidan berget med Sibirien i ryggen. Allt är nytt. Allt är vitt. Allt är kalt och oskrivet. Och som jag väntat på den här våren, då vi får börja om igen. 

 

 

Publicerad 17.01.2014 kl. 14:48

Behandling 5/6, framtiden och vännerna och min bror.

I går fick jag min 5:e behandling. Det betyder att jag har 1 behandling kvar. Det känns naturligtvis skönt. Att slippa värken och alla andra biverkningar. Samtidigt känns det otäckt. Nu har man gjort det man kan göra. Efter nästa behandling är det bara att vänta och se om giftet gjort det den skall.

Efter att jag återhämtat mig en smula kommer de att fortsätta utreda min lunga och de förstorade lymfkörtlarna där bakom. Man kommer också att göra en ärftlighetsutredning. Ärftlighetsutredningen i sin tur, beroende på vad den visar, leder till nya stora saker att ta ställning till... 

Mina finafina vänner Lotta och Mirjam är i stan. Lotta bor annars i skåne och Mirjam i Helsingfors. Så härligt att vi för en gångsskull befinner oss i samma stad samtidigt, kommer inte i håg när det hände sist. Så i går följde de med mig på behandlingen. Lotta fick skjutsa.

Mirjam och jag är kusiner och har känt varandra hela vårt liv. Lotta och jag blev kompisar när vi gick i tvåan. När vi var yngre gick vi under namnet "Treenigheten". Och så bra det känns. Att få ha så fina vänner, som man känt så länge. Vår vänskap är så självklar och enkel. Och som "bomull kring hjärtat" som min mommo skulle säga.

Stämningen på behandlingsavdelningen på SÖS är alltid varm, skjutsköterskorna som ger gifterna är alltid otroligt trevliga och omtänksamma. Men naturligtvis ligger det ett allvar över hela avdelningen som är svår att bortse i från. Stundvis skrattade vi olämpligt mycket under behandlingen. Naturligtvis var vi tvugna att föreviga stunden. Vilken tur att vi fick ett eget rum.

Nu väntar jag på biverkningarna som borde dyka upp under morgondagen. 

Som många av er vet har jag en världens bästa bror Mattias Löfqvist som är bildkonstnär. Läste precis igenom hans serieblogg från förra hösten. Så bra.

Läs bloggen här eller gå in på http://harpanserien.wordpress.com/  Den är så oförskämt bra, underhållande, välgjort och snyggt. Här kommer ett smakprov:

Hjärtat 2

PS. Jag har varit lite dålig på att svara på era kommentarer här på bloggen. Nu har jag svarat, hoppas jag inte missat någon kommentar. Blir så himla glad för alla kommentarer, både här och på FB. Tack för att ni tar er tid och skriver! KRAM !

Publicerad 07.12.2013 kl. 12:10

Ute på andra sidan.

Senaste behandlingsomgång var tuff. Värken gjorde att det var svårt att hålla fokus. Ni vet på den där punkten framför som är ljus och frisk. Men så plötsligt vänder det, och efter några dagar börjar man ifrågasätta om det faktiskt var så tungt, gjorde det verkligen ont? Dimman raderar ut sig själv. Och det är bra så. För snart är det dags igen. 

Mina härliga föräldrar har varit här. Vi firade att min fina Pappa blir ett år äldre. Ensio öppnade Moffas paket. 

Ensios hår lever sitt eget liv och når oanade höjder.

Mommo och Ensio.

 

Publicerad 30.11.2013 kl. 12:47

Dag 5 och de korta tankarna.

Nu är det dag 5 efter behandlingen. Svårt att beskriva känslan i kroppen. En näst intill olidlig värk är det i alla fall. Vilar mest. Tänker. Planerar. Känslan av att vilja så mycket, men inte orka någonting är påfrestande. Drömmer märkliga drömmar. Om skidåkning. Stora kottar. Snö. I rummet mellan sömn och vakenhet blandas Ensios skratt med yrseln av medicinerna. Det är både hårt och mjukt samtidigt. Jag drömmer om tapeter. Ett kalejdoskop. Som en röntgenbild. Jag tror att jag vill ändra allt när det här är över. Göra om. Förnya.

Tankarna är korta. Som om de tar slut. Några meningar sedan stopp. Allt är begränsat. Vardagen, tankarna, orken.  Om det finns något jag alltid ogillat är det just det. Kanter, former och begränsningar. Och just nu finns inget annat.

Tapet av Emma von Brömssen. 

 

 

 

Publicerad 19.11.2013 kl. 11:51

Behandlingsdagen och nya gifter.

I dag fick jag min 4:e kur av 6. De tre sista behandlingarna är med en ny medicin med nya biverkningar. Fick sitta med is på naglarna på både händer och fötter för att (förhoppningsvis) förhindra att naglarna lossnar. Sen är det bara att vänta och se vad som dyker upp under vägen. 

Känns så bra att vi nu klarat över hälften. På Finlandssjälvständighetsdag byter vi ut champangen mot gift,  min femte behandling, julannandagen till ära får jag min sista kur.

Vi träffade en kvinna i hissen på väg till behandlingsavdelningen. Hon trodde att hon omedvetetet glömmer på vilket våningsplan som hon skall till för att få sin behandling "för hon vill verkligen inte det här". Där tänker vi olika. På något sätt ser jag framemot behandlingsdagen. Det här vill jag verkligen. Jag vill få mina gifter. Och jag vill ha allt. Jag säger till om det lämnar kvar någon ml i dropppåsen, jag vill ha varje liten droppe. Det är ju det här som kan rädda mitt liv. 

Publicerad 15.11.2013 kl. 17:33

Cancerfria dagar och tack till er som deltagit i insamlingen!

Jag kände att jag behövde en paus. Från cancern. Att tänka på den, prata om den, skriva om den, berätta om den. Så jag tog två dagars paus. Dagar då vi knappt nämnde den, cancern. Jag skickade meddelande till min familj, att nu är cancerlinjen stängd. Vanliga linjen är öppen, så det går bra att ringa och prata, men om annat. Så välbehövligt och skönt. Sedan förlängde vi den goda känslan och åkte i väg över helgen. Hälsade på Daniels bror och fru. Tänkte mest på annat en hel helg. Firade farsdag. Och i går fyllde Ensio ett år. Då tänkte vi bara på det. Hur tacksamma vi är över att han finns. 

Ensio fick ett hus i papp. Det blev en hit. 

Ettåringen.

Två fina.

OCH...

TUSEN TACK till er alla som har deltagit i insamlingen. TACK att ni spridit ordet om den på facebook, på era bloggar och berättat för era vänner. Tillsammans samlade vi in 33 450 kr! Så fantastiskt! Jätte stor varm kram till er alla!  

Publicerad 12.11.2013 kl. 13:28

ECO tandborsten, mammasjälvkänslan och att dofta som sin mans farmor.

I dag tog vi en promenad Ensio och jag. Bara vi två. Först var vi ensamma hemma en stund. Det var jag som böt blöjan. Jag som packade kånkken. Jag som bestämde vad och hur mycket han skulle ha på sig. Vilka vantar. Vilken mössa och vart vi skulle gå. Den känslan. Jag log hela vägen. Jag kände mig som en riktig mamma.

Min mammasjälvkänsla har fått sig en törn. En av de jobbigaste biverkningarna av cellgifterna är tröttheten. Det är inte en vanlig trötthet man kan vila bort, eller mota i grind med en kopp kaffe. Utan den bara är. Från en minut till en annan kommer den över en. Och då kan man inte göra annat än vila. För precis allt annat känns övermäktigt. Den här tröttheten hatar jag mer än cancern. För det är den som gör att jag inte kan vara den mamma jag vill vara. Utan förpassas till att vara mamman som sitter bredvid och hejar på. Men jag har upptäckt ett mönster, ca 10 dagar efter behandlingen börjar det vända och då hinner jag vara en riktig mamma och en kontaktbar fru, i några dagar innan det är dags igen.

Vi gick till Midsommarkransen. Förbi den trevliga Eco butiken. Jag köpte bl.a. tandborstar till oss. I bambu. För när man tänker efter hur sjukt är det inte att vi gnuggar en bit plast mot tänderna 2-3 gånger om dagen varje dag, år ut och år in? Och jag känner, lite skitsamma om det sägs vara BPA fri plast (eller det är bra förståss- men) jag vill inte ha någon plast. Överhuvudtaget. Så nu får vi se hur det går! Ensio blev glad i allafall. Jag har inte hunnit testa min än, lovar att komma med en recension! 

Ensio är så snabb nu för tiden, så alla bilder blir suddiga. 

Vi köpte också en naturlig tandkräm som Ensio gillade. Vi smakade lite på den. Den smakade jordgubb. 

Så här ser den ut. Eko Tandborsten. Fin.

Jag köpte också en ekologisk bodylotion. Jag kände att jag ville ha något nytt, så jag valde en bodylotion med rosdoft. Det har aldrig hänt förut. Och kanske aldrig händer igen. Daniel tyckte att den doftade som hans farmor. Men det gjorde ingenting, sa han. Men jag vet inte. Det kan inte vara bra. 

Publicerad 04.11.2013 kl. 14:54

Tre dagar kvar av insamlingen för cancerfonden!

Nu är det tre dagar kvar tills min- eller vår, Rosabandet insamling på cancerfonden avslutas den 6:e november. Just nu ligger insamlingen på 28 350 kr. Tänk om vi kunde få den att landa på 30 000 ! Sprid gärna ordet om insamlingen vidare till era vänner och bekanta ! Och igen, jag kan inte säga det nog, Tusen tack till er alla som skänkt till insamlingen och tack att ni berättat om insamlingen vidare och delat den på facebook, instagram och på era bloggar ! TUSEN TACK! 

Publicerad 03.11.2013 kl. 12:18

Det jag längtar efter.

Efter beskedet att de blandat i hop mitt vävnadsprov med en annans blev det lite tyngre. Jag har haft svårt att hitta den där punkten, den där som är lite längre bort än allt annat, en punkt man kan fokusera på.  Jag vet att det är viktigt. Annars glider man ner. Cancern får inte ta över. Inte mentalt. Men jag är så trött. Jag vill ha tillbka mitt eget liv. Det livet jag hade innan, som är normalt och där jag själv fick bestämma. Bestämma när och vad vi skall äta i kväll, om vi skall se en film. Träffa våra vänner. Ta en promenad till parken. Åka på en resa. Där vi själva kunde planera vårt liv. Inte cancern.

Jag och Daniel pratade om vad vi skall göra när behandlingen är över. Vi åker till Paris, sa Daniel. Och det vill jag. Jag vill till Paris. Det är som för så många andra, "vår stad", som vi älskar och har besökt flera gånger. Vi skall gå omkring i Belleville, äta på den där uteserveringen, beställa in på knagglig franska. Köpa in ett för dyrt vin. Bo på det där hotellet med underbara balkonger, dammig heltäckningsmatta och mörka tapeter i sammet. Njuta. Men först.

Det jag längtar efter mest är detta. Vi tar det där lilla planet från Arlanda till Vasa. Jag, Daniel och Ensio. Det luktar svagt av något man inte kan definiera. De som suttit på våra platser innan oss har lämnat skräp efter sig. Vi dricker en kopp kaffe på planet, ljudet från propellern överröstar oss. Vi ler mest. Kaffet är varmt och jag bränner mig på tungan. Planet är försenat som vanligt. När vi åker in över Vasa ser man bara åkrar. Färgglada lappar i olika färger med fläckar av snö. Det är grått. Det ser ut som att det regnat.

Vi spanar efter dem på andra sidan av glaset, den där smutsiga glasväggen som skiljer resenärerna från släkten. Och sen plötsligt ser vi dem. Hela gänget. Mina föräldrar, bror, syster, Janika, Göran, barnen.Vi vinkar och orkar knappt vänta på väskan. Vi kramas, är uppspelta och lite för högljudda. Sen åker vi hem till min bror. Vi sitter i deras nya kök. Det blir fuktigt på fönstrena för vi är så många. Vi dricker kopp efter kopp av kaffe fast vi alla borde låta bli. Pappa och Göran äter bullar. Ensio och Ester leker med sina kusiner. Sen tar vi en kirppisrunda. Åtminstone SPR kirppis och gamla Vasa. Det är redan mörkt när vi på rad senare kör längs med riksåttan. Det har börjat snöa och det är nog vinterns sista snö. Ensio har somnat och i bakspegeln kan jag se lyktorna på mina föräldrars bil. 

 

 

Publicerad 31.10.2013 kl. 13:20

Det bästa som finns.

Som jag älskar dom här två. Mina bästa. 

Publicerad 28.10.2013 kl. 13:58

Dag 2, ny röntgen, insamlingen och tack för all pepp!

I går fick jag min tredje kur. Det betyder att vi är halvvägs. De tre följande kurerna blir med andra mediciner, med nya biverkningar. Men halvvägs! Det känns bra!

I dag (ja, på en lördag) skall de göra en ny lung- och bukröntgen, för att se att inget förändrats med mina lymfkörtlar som de tog prov på för några veckor sedan (här och här kan ni läsa om det..). Sedan är det också fläcken på lungan. Som jag valt att nästan glömma. Den ligger dumt till, så de kan inte ta något vävnadsprov. Utan bara röntga och se så den inte växer. Fläcken kan vara ärrbildning, en infektion...men det kan också vara cancer, men av någon anledning oroar jag mig inte för just det. Det kanske finns en gräns för vad man orkar ta in. Och som min fina vän Martin så träffsäkert uttryckte det mitt i eländet med vävnadsproverna "joku raja tycker man ju". Och ja så är det, någon gräns måste det väl ändå finnas ? 

Något som inte verkar ha någon gräns är däremot insamlingen, glädjande nog! Nu är insamlingen uppe i 20 850! Det känns så fantastiskt! När jag började insamlingen hade jag 2000 kr som mål. Sedan höjde jag till 5000 kr. Jag skrev i ett mail till min syster att jag i smyg fantiserade om att samla ihop 10 000 till forskningen, tänk om? Och nu är insamlingen 20 850! Tack till er alla som vill skänka och bidra till forskningen,  tack till er som gillat insamlingen på FB, och som spridit ordet vidare på era bloggar! Jag önskar att jag kunde få träffa er alla och ge er världens största kram! Hoppas ni förstår vilken stor skillnad ert bidrag gör! Och fortsätt gärna tipsa era vänner och bekanta om insamlingen så att vi kan samla in ännu mera till cancerfonden! 

Vill också tacka för all uppmuntran och pepp vi fick efter förra blogginlägget både på FB, per post och här på bloggen! Det betyder så mycket och ger oss nya krafter att orka kämpa vidare! <3

Publicerad 26.10.2013 kl. 10:57

 

Jag är 32 år, finlandssvensk, gift och bosatt i stockholm och mamma till Ensio. Bloggen Som vanligt startade jag när allt ännu var som vanligt. Jag var ledig från mina studier till webbredaktör och var mammaledig. I juni fick jag reda på att jag har bröstcancer. Och nu är inget som vanligt längre. 

För att få kontakt, maila på: Infocomeagain@gmail.com

Instagram

 

 

 

Diy or Die

En gul apelsin

Fia Lotta Jansson

Hannas Virrvarr

Harpan Serien

Hello Kiddo

Hej Tristess

Ida-Lina

Inspirationsskafferiet

Linda Irenedotter Ingemansson

Lundagård

Cecilia Blankens

Lopptorget

Malin Ahlsved

Miia-Smycken

Minna Palmqvist

Malenami

Skråmor

Världens bästa musik

Weekday Carnival

Nästan för lycklig

Livet & Helsingfors

Karkki

Fine little day

A beautiful mess

Creature comforts

 

 

 

Ses snart igen!